rutor 2016 maj
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till kontaktkupong

Lever du?

lever duDe senaste månaderna har fokus i asylkampen legat på de ensamkommande barnen - och på dem med tillfälliga tillstånd som försöker integreras. Men liksom ensamma män ofta betyder kvarlämnade barn, så betyder ensamkommande barn också ofta en kvarlämnad mamma.

I boken Lever du? av Annelie Drewsen och Christina Wahldén (Vilja Förlag 2017) finns både pojkens och mammans röst. Det är en lättläst berättelse om en afghansk pojke som flytt till Sverige och en mamma som letar efter sin son.

Här berättar författarna själva varför de skrev boken.

"Att skriva en bok tillsammans var Annelies idé. Christina trodde att hon var en ensamvarg, men så kom berättelsen till oss. Två karaktärers röster, två författare. En afghansk pojke på flykt och en mamma som letar. De har tappat bort varandra. Vi skrev en röst var.

Vi har båda träffat många personer som pojken i boken. Annelie som lärare, Christina som journalist. Vi möter de afghanska ensamkommande pojkarna i svenska klassrum och slås av deras brinnande ambition att utbilda sig, av deras artighet och värme. 2014 besökte Christina Afghanistan och greps av skönheten i detta karga och fattiga land där många har det mycket svårt och det är farligt att leva.

Aldrig tidigare har så många varit på flykt i världen. 60 miljoner, varav hälften är barn. Sverige vill skicka tillbaka ensamkommande barn till Afghanistan, ett land som UD avråder svenskar från att resa till. Är det skillnad på människor och människor?

Vår förhoppning är att boken Lever du? ska leda till samtal och ökad förståelse för vad det innebär att vara ett ensamkommande flyktingbarn."

Annelie Drewsen & Christina Wahldén

Lever du? gavs ut av Vilja Förlag i januari 2017. Den finns även som ljudbok.

Bibliotekstjänst skriver om boken: ”Moderns och barnets parallella berättelser flätas kronologiskt boken igenom, vilket skänker ett tydligt spänningsdriv åt denna tungt mardrömslika och hjärtskärande skildring kring ett av vår tids mest alarmerande katastroftillstånd."

 

Om författarna

Annelie Drewsen är lärare, journalist och författare. Hösten 2016 skrev hon ett upprop för att stoppa utvisningarna till Afghanistan och för att barn som flytt till Sverige skulle få amnesti. Uppropet undertecknades av över 150 barnboksförfattare.

Christina Wahldén är journalist och författare. Hon har gjort flera reportageresor som resulterat i böcker, bland annat till Kongo och Afghanistan. Hennes böcker handlar ofta om demokrati och andra samhällsfrågor som är viktiga för ungdomar.

 

Utdrag ur boken

Navid
Sverige, oktober 2015

– Ja må du leva, ja må du leva …

I morse sjöng de för mig. Personalen och de andra ungdomarna på boendet kom in i mitt rum och sjöng. Jag försökte se glad ut.

Vi som bor här är ensamma. Vi kom hit utan familj. Nu väntar vi. Vi väntar på ett besked. Jag väntar också.

Får jag uppehållstillstånd så jag kan stanna i Sverige? Om svaret är nej skickar de tillbaka mig till …
Nej, jag vill inte tänka på det.
Jag vill glömma.

Idag fyller jag 17 år. Egentligen vet jag inte vilken dag jag föddes. I de papper som jag har fått här i Sverige står dagens datum. Jag har fått ett födelsedatum, men inte ett personnummer. Sverige har gett mig en födelsedag, men inte ett liv. För man kan inte leva sitt liv om man inte vet var man ska bo. Man kan inte leva utan framtid. Det var länge sedan jag hade en framtid.

Sista gången jag hade en framtid var när min pappa och jag reste ifrån Afghanistan. Jag var elva år då, tror jag. Vi lämnade mamma och mina syskon och åkte till Iran. Där fanns framtiden, i alla fall trodde jag det.

 

Donya
Iran, november 2015

Navid, min son, lever du?
Var bland alla människor i världen finns du? Jag har letat, men inte hittat dig.
Jag tänker på dig hela tiden, och talar med dig i mina tankar. Kanske håller jag på att bli galen. Jag vet inte.

Ibland ser jag någon som jag tror är du, och skyndar mig fram. När jag är nära ser jag: det är inte du, bara någon som är lik dig.

Jag ber för dig, Navid. Jag ber för att du ska överleva.
Jag hoppas att Gud vet var du är.
Jag måste tro på det, även om det är svårt.
Jag är så ensam.

Du och din pappa reste till Iran. Ni var borta länge och vi hörde inget.
Jag bodde kvar i Afghanistan i din farbrors hus med dina tre yngre syskon.
Efter en tid fick jag veta att din pappa var död. Jag hörde inget från dig.
Ingen visste något. Du var försvunnen.

Jag tänkte att du skulle komma tillbaka hem, men du kom aldrig.
Tiden gick.

Du, min förstfödde. Du som vilat under mitt hjärta. Du som är mitt hopp och min framtid. Om vi bara hittar varandra kommer allt att bli bra igen.

 

orange knapp

Viktigt!

Medlemssidor

Här kan du logga in för att...

- bläddra i artikelarkivet
- fråga eller tipsa
- göra inlägg
- se interna dokument

Sidorna är avsedda för FARR-medlemmar.

Logga in

Kontakta oss

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391, 101 27  STOCKHOLM

Postgiro 520890-5