rutor 2016 maj
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till kontaktkupong
HEMAKTUELLT & PRESSDebattinläggSanna Vestin: En elefant i rummet

Sanna Vestin: En elefant i rummet

/Tal vid Medborgarplatsen 15-01-17. Läs mer om manifestationerna och bakgrunden här./

Den här manifestationen handlar i första hand om Maria, en flicka som snart fyller tre. Maria har bott i ett familjehem i Norrbotten sedan hon var sju dagar gammal. Hon är en fin liten flicka, glad och tillgiven. Hon har inte haft någon möjlighet att knyta an till sin biologiska mamma eftersom mamma har legat apatisk hela denna tid. Hennes biologiska pappa har kämpat på så gott det går med att sköta om mamma och Marias storebror, men han klarade inte ett spädbarn också. Socialen har alltså bedömt att Maria måste få vara i familjehem. Men Migrationsverket och migrationsdomstolen har samtidigt beslutat att Maria ska utvisas. Detsamma gäller hennes storebror David.

Beslutet har inte ändrats fast åren gått och Maria har bott hela sitt liv hos sina fosterföräldrar. Hon ska hämtas från familjehemmet och utvisas tillsammans med föräldrarna som hon inte känner och som Sverige redan har bedömt inte kan ta hand om henne.

Vad har då jag med det här att göra? Jag är ordförande i en organisation som heter Flyktinggruppernas Riksråd, FARR. Det betyder att jag dagligen arbetar med asylsökande och papperslösa. Och det betyder att jag ofta, alldeles för ofta, hör om orimliga utvisningsbeslut, inhumana beslut, beslut på konstiga grunder och beslut där jag ibland kan undra om beslutsfattaren över huvud taget tänkte efter. Vad blir konsekvensen av den här utvisningen?

Och då tänker jag att om folk bara visste vilka inhumana beslut som fattas i det humana Sverige så skulle de inte acceptera det.

Jag kan förstå att människor är oroliga när de får höra om massinvandring och att Migrationsverket går på knäna och att vi inte kommer få pension och det kommer finnas terrorister i varje gathörn.
Själv tror jag inte det här är sant, Sverige har mått alldeles utmärkt av invandringen hittills, och när det gäller människor på flykt så handlar det ju inte om några ekonomiska överväganden utan om mänskliga rättigheter, vanlig medmänsklig anständighet.

Så jag är inte orolig för egen del. Men jag kan förstå att många andra är det, med tanke på hur många såna där farhågor som sprids. Det är inte gott att veta vad en ska tro.  Människor vill ha ordning och reda i flyktingmottagandet. Människor är rädda om sina jobb och ingen vill ha problem i sin by.

Men vem har bett om att traumatiserade människor som ligger fullständigt utslagna och apatiska av vad de har upplevt ska bäras ut från Sverige på bår?
Vem har bett om att Sverige ska skicka ut barn tillsammans med föräldrar i ett sånt tillstånd?
Vem har över huvud taget bett om att barn ska placerats i familjehem för att de inte kan få omsorg i sin trasiga familj - och sedan plötsligt skickas ut från Sverige utan sällskap med någon de känner?

Ingen har bett om det, och får folk klart för sig att det här sker, då kan de också protestera så att det hörs. Precis det har hänt i det här fallet. Människor har fått veta hur lilla Maria har behandlats och då protesterar de för att det är oacceptabelt. Idag protesterar människor i Byske, i Gällivare, i Boden, i Luleå, i Umeå, och i Östersund. Till och med i Helsingborg hålls en likadan manifestation.

Vi som samlas här, vi förstår att Maria eller hennes bror inte är något hot mot Sverige. Marias mamma som ligger apatisk är inget hot mot Sverige. Inte hennes förtvivlade pappa heller, han som vårdat mamma i flera år och tappat greppet om tillvaron han med, när han ställts inför det orimliga kravet att återvända till Armenien med sin skadade familj. Den här familjen hotar ingen. Det är de som är hotade, och det är vår förbannade skyldighet att skydda dem.

En av de stödpersoner som haft kontakt med Marias pappa och försökt ge råd hur de ska tampas med myndigheterna, är Anita Dorazio, en kämpe som några av er kanske känner till.
Anita kunde inte vara med i dag, men när hon uppdaterade mig om familjens situation så sa hon åt mig på skarpen.

- Du måste ställa frågorna! Du måste ställa de där frågorna som inte de på Migrationsverket ställer. Du måste ställa frågorna som inte ens frågvisa journalister ställer!

Så nu ställer jag de frågorna.
Varför är mamma apatisk? Hur i himlens namn kan det komma sig att upplevelser som är så svåra att en människa fullständigt bryter samman trots att hon har små barn ändå inte räknas varken som skyddsbehov eller som "synnerligen ömmande omständigheter"? Vad har pappa upplevt som gör att han är så livrädd för säkerhetspolisen i Armenien, om det nu är säkert för honom att återvända?

Jag ska inte gå in på detaljer här, för vi pratar om individer. Men berättelserna finns. Det finns alldeles begripliga förklaringar om varför pappan blev gripen och vad mamman råkade ut för under tiden. Det är berättelser som liknar Etikkommissionens dokumentation i rapporten "Dom har tagit mitt liv men inte dödat mig". Etikkommissionen är en grupp som bland annat har låtit läkarexpertis granska ett antal utvisningsfall som gäller traumatiserade kvinnor. Rapporten kom förra året.

Ja, Migrationsverket har hört berättelserna och utrett deras ärende. Sen har Migrationsverket konstaterat att föräldrarna inte hade några bevis för vad som hänt. Och förresten, skrev Migrationsverket: männen som kom hem och misshandlade dig kan ha varit kriminella personer som dök upp av en slump. Det behöver ju inte vara den armeniska statens fel.

I asylproceduren är det den sökande som har bevisbördan. Försiktighetsprincipen som man tillämpar i brottmål finns inte här. Sverige väljer att lita på den despotiska regimen i Armenien, istället för att lita på vad flyktingarna därifrån berättar.

Vet ni vad. Den här saken kanske är utredd av Migrationsverket, men den utredningen lämnade en elefant i rummet. Eller i varje fall lämnade den en apatisk kvinna i sängen, och två barn i familjehem. När Migrationsverket insåg det, så borde det ha varit deras förbannade skyldighet att ta upp utredningen igen och fråga - vad gick snett här, vad missade vi, vad har denna kvinna upplevt och varför ligger hon där hon ligger?

Det här är en fråga både om skyddsbehov och humanitet. Det handlar inte bara om ifall sondmatning kan utföras i Armenien, det är klart det kan.

Jag skulle vilja kunna säga till er att det här är ett extremt undantag. Men Etikkommissionens undersökning innehåller en lång rad liknande. Kvinnor lägger sig inte bara ner och hamnar i ett okontaktbart tillstånd utan reflexer. I alla sådana fall finns en förhistoria av övergrepp, en situation som inte går att kontrollera, och oftast också att kvinnan inte kan skydda sina barn.
Precis detsamma visade de vetenskapliga undersökningar som gjordes om apatiska barn efter att den upphetsade debatten om detta lagt sig för några år sedan. 

Med andra ord, undersöker man vad människor som reagerar så här har varit med om så visar det sig att de har en sån bakgrund som många flyktingar har. De är traumatiserade efter smärtsamma och skräckinjagande upplevelser. Människor reagerar på olika sätt. Vi kan förstå reaktionerna när våra grannar kommer hem efter att ha överlevt en tsunami eller en diskoteksbrand. Vi borde förstå det också när flyktingarna kommer.

Hörni, nu har jag kommit långt på avvägar. Ni har samlats här för att höra om Maria. Vad spelar det för roll för Maria vad det var som gjorde att hon hamnade i familjehem och blev kvar där, hos en trygg familj utanför Piteå? Ingen roll alls, hon vet inget om det.
Om frågorna ställts då, så kanske det inte hade behövts någon placering. Men nu är det som det är.

Varje människa har bara ett liv och hennes lidande behöver inte jämföras med någon annans. Maria har också bara ett liv. Vi har ingen rätt att förstöra det. Och det är här vi står nu.

Det är ingen slump att det i barnkonventionen står om barnets bästa. Det står inte om "barns bästa" i största allmänhet. Barnkonventionen handlar om barnet, det enskilda barnet. Varje svensk myndighet har skyldighet att se till det enskilda barnets bästa.

Det finns absolut inget tvivel om vad Marias bästa är just nu.
Vad myndigheterna än trodde om saken från början så finns det idag inget tvivel om att det skulle stå i skriande motsättning till barnets bästa att hämta henne från familjehemmet och skicka henne till Armenien.

Det finns en konstig sak till i det här fallet. Vart tog lagändringen vägen? Den 1 juli i år ändrades Utlänningslagen, den lagen där det står om uppehållstillstånd och utvisningar. Politikerna hade insett att barnets bästa inte fått tillräckligt stor betydelse i utlänningsärenden. Därför ändrades lagen. Från och med 1 juli så skulle det räcka med "särskilt ömmande omständigheter" för att barn skulle få uppehållstillstånd i Sverige. Förut var formuleringen "synnerligen ömmande omständigheter".

Det kan ju låta som en petitess, men ett av de exempel som regeringen hade med i lagförslaget var faktiskt precis att barn som växt upp i familjehem inte ska utvisas tillsammans med föräldrar som inte kan ta hand om dem.

Någon har JO-anmält Migrationsverket för att de inte stoppade Marias utvisning när lagen ändrats. Migrationsverket har försvarat sig med att de inte haft någon ny ansökan att ha ställning till.
Det är ett uselt försvar. Enligt lagen räcker det med att det "kommer fram" att det finns ett hinder mot att verkställa en utvisning, för att Migrationsverket ska kolla saken. Nog har det här kommit fram. Det har samlats namn och diskuterats i lokaltidningarna i ett och ett halvt år. Det har kommit fram ända till oss här, men på Migrationsverket som är direkt inblandade och håller på att ordna med familjens pass för utvisningen tycks det som man är både blind och döv.

Nu finns en formell anmälan om verkställighetshinder inlämnad från en advokat så vi får väl hoppas att de ändå kan läsa.

Att lagändringen inte fått effekt är inte heller ett enstaka misstag tyvärr. Vi ser fall där barn utvisas efter sju åtta år i Sverige eller med svåra sjukdomar, trots lagändringen.
Det duger inte. Det är bra att Sverige tar emot många asylsökande. Men det duger inte att i andra ändan hålla nere siffrorna genom att utvisa de mest försvarslösa. Vi måste ta de här fallen till politikerna och fråga, var det inte meningen att lagändringen skulle spela roll?

Vi måste gå till politikerna och säga att det räcker nu. Flyktingar som misshandlats och våldtagits av terrorister eller despotiska regimer i sina hemländer ska inte utvisas. Traumatiserade människor som ligger fullständigt utslagna och apatiska av vad de har upplevt ska inte bäras ut från Sverige på bår. Sverige ska inte skicka ut barn tillsammans med föräldrar i ett sånt tillstånd.
Barn ska inte först placeras i familjehem för att de inte kan få omsorg i sin trasiga familj - och sedan plötsligt skickas ut från Sverige utan sällskap med någon de känner.

Men vi tar en sak i taget. Först ska vi säga till beslutsfattarna: Maria ska inte utvisas. Gör ert jobb, gör om, gör rätt, och gör det nu! Låt Maria stanna!

Tack för att ni lyssnat.

tom-35

tom-35

Ordförande twitter

Medlemssidor

Här kan du logga in för att...

- bläddra i artikelarkivet
- fråga eller tipsa
- göra inlägg
- se interna dokument

Sidorna är avsedda för FARR-medlemmar.

Logga in

Kontakta oss

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391, 101 27  STOCKHOLM

Postgiro 520890-5