Öppet brev till Migrationsverket

Som aktiv medarbetare i två lokala flyktinggruppar och anlitad översättare av olika asylansökningar och -beslut, har jag ofta lagt märke till godtyckligheten och bristen på konsekvens i Migrationsverkets handhavande av asylärenden. Jag har framför mig nu två relativt nya beslut, som kan belysa mina påståenden. Alla citat är tagna direkt från besluten.

Det ena, som rör en barnfamilj, familjen X, bosatt i Dalarna, resulterade i permanent uppehållstillstånd för de 4 barnen "på grund av synnerligen ömmande omständigheter". Barnen hade "uppnått en mycket god anpassning till svenska förhållanden, de talar flytande svenska och har en aktiv fritid". Vidare påpekades att barnens föräldrar inte hade några som helst asylskäl, att familjen, som kom hit i augusti 2006, levde under flera år "illegalt" i Sverige men att barnen inte kan "lastas för att vistelsetiden till stora delar varit illegal. Ansvaret för detta vilar på föräldrarna". Migrationsverket anser även att ett återvändande till [hemlandet] skulle skada de sökandes psykosociala utveckling och inte vara förenlig med principen om barnens bästa".

Alltså, på mycket goda grunder, får dessa 4 barn, varav ett är fött i Sverige, permanent uppehållstillstånd och, därmed, också deras föräldrar.

Trots många paralleller med ovanstående, är berättelsen om Billur och Raul, barnen i Sundborn, en sorglig historia. Billur kom som 1-åring, tillsammans med sina föräldrar, till Sverige i januari 2005. Raul är född i Falun, i oktober samma år. Efter många ansökningar, tortyrutredningar och inhibitionsperioder blev deras första asylansökning preskriberad och familjen, i likhet med familjen X, kunde söka asyl en gång till. Det skedde i oktober, 2009. Där upphör likheterna med familjen Xs historia.

Avslaget kom i mars 2011. Den "lagliga tiden" som familjen befunnits i landet beräknades till 3 år och 2 månader, alltså 2 år mindre än de 5 år de befunnits här i verkligheten. Tiden bedömdes vara för kort för att barnen kunde anses vara anpassade till Sverige. Till skillnad från barnen X, lastas de alltså för att föräldrarna gömt sig under 2 år. Under dessa 5 år har Billur och Raul gått i kyrkans öppna förskola och förskolan, Raul har nått 6-års verksamhet och Billur går i andra klass. De talar flytande svenska, har kompisar och en dokumenterad aktiv fritid. Trots detta konstaterar Migrationsverket också: "...att endast den omständigheten att Billur och Raul anpassat sig till förhållanden i Sverige inte i sig är tillräcklig för att familjen skulle beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande skäl. Något som talar för att barnen i familjen skulle på ett avgörande sätt skadas i sin psykosociala utveckling genom att följa med föräldrarna till hemlandet har inte framkommit i ärendet".

Familjen överklagar till Migrationsdomstolen. Avslaget kommer i maj 2012. I sin dom konstaterar domstolen visserligen att barnen inte ska "lastas för föräldrarnas val att undanhålla sig verkställande av avvisningsbeslut. Barnens anpassning till Sverige kan emellertid inte ensamt utgöra skäl för uppehållstillstånd". Till skillnad från familjen X, anser domstolen att det inte visats "att barnen skulle ta bestående skada i sin psykosociala utveckling av att återvända till hemlandet med sina föräldrar". Detta trots att barnen nu bor stadigvarande i familjehem i Sundborn och talar numera endast svenska.

Ett återvändande till "hemlandet" skulle således innebära uppbrott från skola, kompisar, fritissysslor och, inte minst, från familjehemmets föräldrar och de många "syskonen" där. Migrationsdomstolen finner "att det i målet inte framkommit sådana synnerligen ömmande omständigheter som medför att barnen kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap 6§UtlL".

Historien fortsätter. Föräldrarna, i sin förtvivlan, förklarar att de tar livet av sig - och möjligen av barnen också - hellre än att återvända till Azerbajdzjan. Billur och Raul blir tvångsomhändertagna och en hemställan om verkställighetshinder lämnas in till Migrationsverket. Deras beslut, naturligtvis ett avslag, kommer i juli 2013. Migrationsverket finner att, även om föräldrarnas psykiska tillstånd gör att deras föräldraförmåga är nedsatt, "det finns statliga strukturer för omhändertagande av barn som står utan omsorg av föräldrarna eller som i övrigt är i behov av vård. Azerbajdzjan tillhandahåller olika omsorgsformer, såsom barn- eller elevhem samt familjeliknande omsorg, där barnen tillåts ha kontakt med föräldrarna". Alltså, man kan sätta barnen på barnhem, i en främmande miljö, åtskilda från sina föräldrar och utan att kunna göra sig förstådda.

Migrationsverket har även undersökt och redovisat källorna för sina bedömanden av barnhemmen i Azerbajdzjan, och funnit att förhållanden där är acceptabla. Verket har antingen inte läst eller medvetet låtit bli att redovisa negativa rapporter om förhållanden i azerbajdzjanska barnhem. Källor som: Radio Free Europe: Abuse allegations highlight child protective strains in Azerbaijan; Children of Azerbaijan: Humanium for Children's Rights, Realizing Children's Rights in Azerbaijan och Eve Jolly, The Casual Truth. The Lost Children of Azerbaijan, målar upp en dyster bild av situationen för fattiga barn och livet på barnhem i Azerbajdzjan, där 37% av barnen dör före 5-års åldern; 20 000 barn till fattiga föräldrar bor på barnhem eller på gatan; där 25% av barnen i landet inte går i skolan. Enligt Radio Free Europe, misshandlas barnhemsbarn ofta. De får bristande eller ingen skolgång; utnyttjas sexuellt och tvingas arbeta i låg ålder. Uppgifterna bekräftas som sannolika av Yusif Bekirov från Azerbaijan League for Children's Rights, som ofta får ta emot klagomål om förhållanden på azerbajdzjanska barnhem.

Vidare skriver Migrationsverket: "Trots att en framtvingad resa till Azerbajdzjan med stor sannolikhet skull utgöra ett svårt uppbrott för Billur och Raul finner Migrationsverket att utredningen i ärendet inte ger stöd för att en hemresa skulle äventyra barnens hälsa eller utveckling". Det har senare framkommit att, vid behov, behöver inte barnen och föräldrarna resa ut ur Sverige samtidigt. Alltså, man kan sätta två barn ensamma på ett plan till Baku. Detta kan ske utan att barnens psykosociala utveckling skulle skadas och anses vara förenlig med principen om barnens bästa. Man häpnar. Om detta inte handlade om två barn, 7 och 9 år gamla, som inte vet om något annat land än Sverige, skulle Migrationsverkets argument vara skrattretande. Men detta handlar verkligen om barn och deras framtid och det är djupt tragiskt.

Hur kan det komma sig att två liknande ärenden kan resultera i så olika beslut? Hur kan det komma sig att Migrationsverket, medvetet eller inte, låter bli att redovisa material som talar emot deras beslut? Hur kan det komma sig att två barn, som uppenbarligen har synnerligen ömmande skäl för att få permanent uppehållstillstånd ska skickas till en osäker framtid i ett land de inte känner? Dessa frågor kräver en tydlig förklaring.

För Flyktinggruppen i Falun

Margaret Hammare

Se även intervjun med Margaret i Aftonbladet 1 augusti

Namninsamling: STOPPA utvisningen av syskonen Raul 7 år och Billur 9 år