Görel Sävborg Lundgren: Liv går före lag

Liv går före lag, skrev Görel Sävborg Lundgren i sin senaste artikel i Flyktingbloggen, och förklarade: Om man har anledning att misstänka att någons liv är i fara, är det viktigt att så långt man kan anstränga sig för att den personen ska förbi vid liv. Lagar som gör andra värden till viktigare, t.ex. ett samhälles ordningar eller ekonomi, står i strid mot detta.

"Mot den asylsökandes fruktan ställs Sveriges princip om reglerad invandring", fortsätter Görel, som är medlem i Tro och Solidaritet och även i FARR. "Hennes upplevda och uppgivna rädsla för övergrepp av olika slag eller för att bli dödad, om hon skulle bli tvungen att återvända, tillmäts inte någon avgörande betydelse. Sverige bryr sig inte heller om att ta reda på vad som händer de deporterade efter ankomsten till ”hemlandet”. Nog verkar det som om lag går före liv i vår migrationshantering."


Flyktingbloggen 21 mars 2014:

De allra mest grundläggande värderingarna


Mikael Leyi skrev för en dryg månad sedan om ”att gå hela vägen tillbaka till det allra mest grundläggande värdediskussionerna och börja om diskussionen där”. Det är tröttsamt, och det är riskfyllt, skrev han.

Så här tänker jag. Liv går före lag. Om man har anledning att misstänka att någons liv är i fara, är det viktigt att så långt man kan anstränga sig för att den personen ska förbi vid liv. Lagar som gör andra värden till viktigare, t.ex. ett samhälles ordningar eller ekonomi, står i strid mot detta. Den bevisbörda som den svenska migrationslagstiftningen lägger på en asylsökande, är i detta sammanhang mycket problematisk. Det är ju den asylsökande som ska bevisa att hon eller han är flykting eller skyddsbehövande. Migrationsverket behöver inte bevisa bortom rimligt tvivel att inget skyddsbehov finns. Vi vet ju också att många av dem som nekats asyl och blivit återsända till landet de flytt från, efter kort tid åter försöker fly eftersom de fortsatt fruktar för sitt liv. Men i Sverige är det inte deras liv som vi anstränger oss för att skydda, utan ansträngningen gäller att slippa ta emot den som möjligen skulle kunna klara sig om han återvänder.

Mot den asylsökandes fruktan ställs Sveriges princip om reglerad invandring. Det ska vara Sverige som bestämmer om just den här personen ska få leva här. Hennes upplevda och uppgivna rädsla för övergrepp av olika slag eller för att bli dödad, om hon skulle bli tvungen att återvända, tillmäts inte någon avgörande betydelse. Sverige bryr sig inte heller om att ta reda på vad som händer de deporterade efter ankomsten till ”hemlandet”. Nog verkar det som om lag går före liv i vår migrationshantering.

Är det ett grundläggande värde att den som föds som medborgare i Sverige har mer berättigat anspråk på att få leva här, än den som är född någon annanstans eller har föräldrar som är det? Har inte alla människor på jorden lika stor rätt till liv och värdiga levnadsvillkor? Om vi anser att de har det, vad borde vi då göra?

Det anses inte ”politiskt korrekt” att ifrågasätta att vårt land måste reglera invandringen. Hur skulle det se ut om alla som kommer hit skulle få stanna här? Sverige kan ju inte ”ta hand om” alla som vill bryta upp, säger många. Det skulle ju kosta något förskräckligt mycket pengar för vårt samhälle. Det är sällan någon diskussion om vad det kostar att upprätthålla regleringen. Kostnaden i pengar för detta för Sveriges del kan jag inte räkna fram, men den är utan tvekan gigantisk. Kostnaden i liv och trygghet för de människor som känner sig nödsakade att lämna sitt födelseland kanske inte kan kvantifieras, men jag är övertygad om att den är överväldigande stor.

Görel Sävborg-Lundgren
Aktiv i Socialdemokrater för tro och solidaritet och Ekumeniska fristadsgruppen i Uppsala