Vad skålar vi för?

Retoriken kring barn, kvinnor och män på flykt har hårdnat ytterligare 2019. Vi som befinner oss på sociala medier, på arbetsplatser, ute på gatan eller på middag eller fest med våra vänner och deras vänner, hör hatfulla ord, förnekelse av fakta, xenofobiska kommentarer. Det sker oftare nu. Vi känner oss maktlösa, frustrerade över det, ja, vi känner inte alls igen oss. En permanent och obönhörligt hård asylpolitik, en känsla av domedag, ett uppmålat kaos…var det såhär det skulle bli inför det nya året?

Vad skålar vi för då?

Barnkonventionen-ska-äntligen-bli-lag-året börjar i morgon. Men hur blir det egentligen för barnen som varit på flykt, som kom hit och som fick sina rättigheter trampade på? Enligt Migrationsverket blir det ingen direkt skillnad. Men det visste vi. FARR liksom många andra har varnat för just detta; att även om vi nu får en lag där barns rätt ska tillmätas större betydelse kommer det inte att påverka situationen för alla barn.

För vi vet att barn på flykt inte har samma rättigheter som andra barn. Vi har sett det hända många gånger om och vi har uthärdat det. Vi är luttrade. Och vi vet att Migrationsverket håller med oss. I en artikel om Barnkonventionen som lag, publicerad på Migrationsverkets hemsida den 19 december, beskriver rättschef Carl Bexelius att verket ”kan komma fram till att det vore för barnets bästa att få uppehållstillstånd, men att det ändå inte finns utrymme för det enligt de lagar som gäller”.

Smaka på det. Det bästa för barnet är att få ett uppehållstillstånd. Men Utlänningslagen ger inget utrymme för det. Alltså kommer Sverige att bryta mot den lag som ska säkerställa barns bästa.  

Så länge det gäller barn på flykt. 

Så vad skålar vi för?

Till Barnkonventionen har lagts ett antal tilläggsprotokoll. Tilläggsprotokoll 1 handlar om att barn aldrig ska tvingas ingå i väpnade konflikter eller bära vapen. Detta protokoll har Sverige ratificerat. Tilläggsprotokoll 2 handlar om att länder ska förbjuda handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Även detta protokoll har Sverige ratificerat. 

Det är bra. Riktigt bra. Dessa protokoll, liksom Barnkonventionen, omfattar alla barn, var de än befinner sig och vilken legal status de än har.

Kanske ska vi skåla för det? 

Eller inte. För det finns även ett tredje tilläggsprotokoll som handlar om barns klagorätt till FN. Barn, som uttömt alla möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda i exempelvis en asylprocess i landet de befinner sig, har enligt det tredje protokollet rätt att föra sin klagan vidare till FN:s kommitté för barns rättigheter.

Tredje tilläggsprotokollet är ratificerat av hittills 29 länder, bland andra Finland, Danmark, Tyskland och Belgien. Men Sverige har inte skrivit under, vilket vi flera gånger fått kritik för av FN:s barnrättskommitté. I Sverige har (som tur är) vuxna rätt att föra sin klagan vidare till FN. Men barn som sökt asyl här (och även alla andra barn) och som inte fått sina rättigheter tillgodosedda, kan inte föra sin klagan vidare till FN. Det innebär att om ett barn, som borde få uppehållstillstånd (enligt lagen om att barnets bästa ska gälla) och inte får det på grund av Utlänningslagen inte ”har det utrymmet", och har uttömt alla möjligheter på nationell nivå, inte kan få sin klagorätt till FN tillgodosedd.  

Så vad i hela friden ska vi skåla för egentligen?

Jo, det blir en skål för det lilla steget den här gången tycker jag. Myrsteg är också steg, glöm inte det. Den lilla framgången, fröet som sås i någon, ett litet men ack så viktigt ord som någon lyssnat till eller läst, den sista titten på överklagandet som gav uppehållstillstånd åt en vän, den nya prövningen som gav uppehållstillstånd åt en hemlös och papperslös familj i första instans, kanske till och med flyktingstatus, tillfälligt i tre år (skamlöst, men ändå), glädjen i mötet med den andra, den lilla kampen i det dagliga och stundliga, hoppet om en bättre morgon, ett bättre år nästa år, ett humant nästa decennium, en kamp som kanske ger resultat. 

Och här citerar jag den fantastiska paraplyorganisationen FARR: ”Vi är långt ifrån en värld där ingen drivs på flykt och ännu längre från att var och en själv får avgöra sitt behov. Därför kan det ibland kännas fel att ens tala om en ’human’ flyktingpolitik. Men här står vi bland berättelserna om misstro, orimliga beviskrav, inhumana beslut och i värsta fall rena övergrepp. Vi iakttar vad som händer, applåderar det som är bra och identifierar brotten mot mänskliga rättigheter. Resultatet blir vår långa kravlista – och beslutsamhet att fortsätta arbeta för kraven här och nu” (Vad vill FARR?). 

Ja! Kampen måste fortsätta. Även om svaret är att den bara kanske lyckas. 

Ett Gott Nytt År! I kamp! För asylrätt och mänskliga rättigheter! Det ska vi skåla för!

 För dig som behöver: Goda råd

Sara Edvardson Ehrnborg, ordförande FARR