Logga in   FARR:s krav   Asylnytt   Goda Råd   Fort Europa   Gå med!   Medlemsmeny

 

 

 

 

rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMFort EuropaExternaliseringOutsourcing - konsekvenser

Outsourcing - konsekvenser

Konsekvenserna av gränsbevakningen och utflyttningen av gränserna är brutalisering och övergrepp.

Att flytta asylprövningen utanför EU:s gränser föreslogs redan för flera år sedan av den brittiske premiärministern Tony Blair. Frankrikes nuvarande president har tagit upp det igen. Sådant finns också i EU:s diskussioner om säkert tredje land och tredje land som kan ge tillräckligt skydd. Genom att outsourca internationellt skydd kan flyktingar och migranter hållas borta från EU-territoriet oavsett konsekvenserna för den enskilde. Tysklands förbundskansler Angela Merkel föreslog 2015 att kvotflyktingar skulle kunna tas emot i utbyte mot att gränskontroller inrättas i tredje land.

EU investerar nu stora summor i stöd och bidrag till länder i Afrika för att skapa arbete och därmed minska migrationen. Att bidra till att försöka skapa bättre villkor för fattiga och arbetslösa är bra.

Men EU använder också andra medel för att stoppa migrationen.

På Medelhavet bedriver EU:s gränsbyrå Frontex krig mot smugglare med motiveringen att smugglarna är skyldiga till att många dör. Men EU-ledarna nämner inte att det är unionens gränspolitik som tvingar människor att resa irreguljärt och har öppnat marknaden för smugglarna. Svårigheter att passera nationsgränser i världen har gjort trafficking i alla dess former till en av världens mest lönsamma källor idag.

Vad som händer i Libyen har sipprat ut genom olika källor de senaste åren och är inte okänt för EU:s ledare. Amnesty Internationals omfattande rapport Libya´s dark web of collusion – Abuses against Europebound regugees and migrants från december 2017 beskriver och diskuterar konsekvenserna av EU:s krig mot smugglarna i Medelhavet och unionens vilja att hålla flyktingar och migranter borta från EU-territoriet.

Efter EU:s avtal med Turkiet är Libyen nu främsta transitland för flyktingar och migranter innan de försöker nå innanför EU:s gränser. För att hindra dem att komma fram ger EU och framför allt Italien stöd till Libyens kustbevakning (träning, båtar och annan utrustning, tekniskt stöd etc) och till den libyska myndighet som svarar för förvaren (tekniskt stöd och hjälp). Det förekommer även direkt samarbete med lokala ledare som kan vara delaktiga i smugglingen.

Resorna över Medelhavet har minskat men hundratusentals kvinnor, män och barn har nu fastnat i Libyen under vedervärdiga omständigheter. Förövarna är libyska myndigheter, milis, kriminella gäng, släkter som konkurrerar med varandra. Det är väl känt att landet är i absurt kaos.

Kustbevakningen fångar upp de irreguljära resenärerna på libyskt vatten och för dem till svårt överbefolkade förvar. De plockas av allt av värde. Genom hunger, törst, misshandel, våldtäkt, tortyr och annan gräslig behandling tvingas de få fram pengar från släktingar, vänner, arbetsgivare med mera för att bli släppta. För en del ordnar förvarspersonal fram arbetsgivare som levererar lösensumman mot att flyktingen/migranten sedan arbetar gratis tills summan är betald. Lokala miliser och kriminella gäng håller också människor i förvar och misshandlar och utsätter för övergrepp mot att få lösensummor. Och kidnappar.

Vittnen har berättat om hur människor dödas eller lämnas att dö.

Övergreppen sker systematiskt och används av myndigheter, milis och kriminella gäng, som på olika sätt är lierade med varandra och tjänar pengar.

Efter att ha blivit släppt finns hela tiden risken att kidnappas och fängslas igen tills någon betalar lösensumma. Rasismen mot människor med mörkbrun och svart hud är utbredd i Libyen.

FN:s flyktingorgan UNHCR och frivilligorganisationer får ibland tillträde till de myndighetsdrivna förvaren, men de kan inte göra mycket.

Av de omkring en halv million flyktingar och migranter som FN:s migrationsbyrå IOM menar finns i Libyen, men tror är fler, är omkring 40 000 registrerade som flyktingar hos UNHCR. De med asylskäl förmodas vara många fler men Libyen har ingen asyllagstiftning. Det går inte söka asyl här och landet har inte undertecknat Genèvekonventionen.

Kustbevakningen har blivit effektiv i bevakningen. Videofilmer visar hur den libyska kustbevakningen hindrar flyktingar och migranter att nå europeiska räddningsfartyg genom att slå och tvinga folk i havet. De talade vittnesmålen är många. Människor vet vad som väntar om de fångas upp av libyska kustbevakning. Kustbevakningen släpper också igenom smuggelbåtar efter avtal med smugglarna.

Italien för numera en aggressiv politik för att minska antalet flyktingar och migranter och prioriterar inte längre räddningsaktioner framför att hindra migranter att nå Italien. Solidariskt arbete på Medelhavet har gjorts kriminellt, och hjälporganisationer anklagas för att samarbeta med smugglarna. Räddningsarbetare är åtalade och tyska NGO:n Jugend Retters båt är tagen i beslag.

Italienska räddningscentret i Rom har ibland uppmanat räddningsfartyg att vänta i timmar med räddningsarbete för att ge libyerna tid till sina så kallade räddningsaktioner. Smugglarna i sin tur ger inte resenärerna annan chans än att efter ett tag driva omkring på havet och möjligen komma ut på internationellt vatten. De måste helt enkelt räddas.

Flera hjälporganisationer har slutat rädda liv i Medelhavet. De har slutat för att libyska kustbevakningen ibland utsätter även räddare för livsfara, och för att de inte accepterar Italiens krav att arbeta under omständigheter som medvetet försvårar och försenar räddningsarbetet.

Det mesta samarbetet i migrationsfrågor sker på mellanstatlig nivå och hamnar därmed utanför EU-parlamentets kontroll. Det hindrar inte att EU är medskyldigt till den omänskliga behandling som flyktingar och andra migranter utsätts för i Libyen.

Övergrepp sker också under resans gång upp genom Libyen, och i länderna söder om Libyen.

Bland frivilligorganisationer verksamma i Medelhavet och Sydeuropa och bland EU-parlamentariker är frustrationen stor. Det som händer i Libyen finns det redan många rapporter om.

Kommentar. EU måste ändra fokus från att stoppa flyktingar och migranter till att värna om mänskliga rättigheter. Frivilligorganisationer måste få komma in i Libyens förvar och ge sjukvård och mat. 

EU måste sluta använda sina fonder till att stödja Libyen på detta sätt. Transparensen måste öka så att parlamentariker och allmänhet vet vad som sker i Libyen såväl som i övriga Nordafrika och i länder söder om Sahara och på Afrikas Horn. Hur används till exempel EU:s Trust Fund for Africa? I vilken utsträckning används bistånd också för att utrusta militär?

 

Läs mer:

 Amnesty International: Libya's dark web of collusion - Abuses against Europebound regugees and migrants

Se artiklar om Turkiet, Libyen, Papua, i Asylnytts arkiv om mottagande i andra länder samt artiklar om gränskontrollen i Asylnytts arkiv om gränsövervakning kring Medelhavet

Medlemssidor

Här kan du logga in för att...

- bläddra i artikelarkivet
- fråga eller tipsa
- göra inlägg
- se interna dokument

Sidorna är avsedda för FARR-medlemmar.

Logga in

Stöd FARR!

   

SWISH

123 327 8983

Kontakta oss

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391, 101 27  STOCKHOLM

Postgiro 520890-5