rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMKONTAKTStyrelsenOm FarrRemissvarRemissvar avseende betänkandet "Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg"

Remissvar avseende betänkandet "Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg"

FARR avstyrker förslaget i sin helhet och menar att fastställandet av trolig identitet kan åstadkommas inom ramen för befintlig lagstiftning och praxis samt med en ändring av bestämmelser i Dublinförordning innebärande att det är tillåtet att en asylansökan behandlas av det första landet som den asylsökande söker asyl i.
Utredningen nämner att antalet dokumentslösa vid asylansökan låg på ca 30 - 35 % 1996 och 1997. I fjol låg siffran på 93%. En viktig anledning till ökningen är just tillkomsten av Dublinkonventionen/förordningen, där inreselandet eller landet som gav tillstånd till inresa har ansvaret att pröva en asylansökan. Man kan med stor säkerhet konstatera att det är regler framtagna av myndigheter som orsakar detta beteende hos asylsökande. Om de enskilda EU-länderna hade gått med på EU-kommissionens förslag vid utvärdering av Dublinkonventionen - ett förslag som innebar att ansvaret för prövning av ett asylärende bör falla på det land där den asylsökande sökte asyl skulle många fler uppvisa eventuella pass eller andra ID handlingar vid asylansökan. Det är Dublinutredningar som tidigare har varit en bidragande orsak till långa handläggningstider och är så än idag fast inte i lika stor utsträckning sedan tillkomsten av EURODAC. Många tjänstemän inom EU ägnar mycket tid åt att fastställa vilket land är ansvarig för att pröva en asylansökan. Om man slopade den delen av Dublinförordningen skulle asylskäl kunna bedömas mycket tidigare.

Dublinförordningen stadgar om en strikt tillämpning av första asyllandsprincipen på grund av EU:s speciella uppbyggnad med borttagna inre gränser. Försök görs nu att globalisera dessa principer och helt bortse från väsentliga skillnader i rättssäkerhet och praxis länder emellan. Första asyllandsprincipen skyddar inte så mycket flyktingar som den skyddar enskilda länders intressen att hålla ner antalet asylsökande genom att sända dem tillbaka till andra länder. En eventuell rättvis bördefördelning av asylsökande omöjliggörs av en sådan princip och kommer i sin mest logiska form att innebära att Artikel 14 måste skrivas om till att: "Envar har rätt att i närmaste land söka och åtnjuta fristad från förföljelse." Lägg märke till att ursprungsartikeln lyder "att söka 'i andra länder'". Där finner man inget stöd för första asyllands principen.

Att lyfta fram överhuvudtaget utebliven redovisning av resvägen som en grund till att ge TUT tar FARR helt avstånd ifrån. Som alla vet så upprätthålls asylrätten för spontana sökanden enbart genom att de tvingas använda formellt illegala sätt att ta sig in i vår världsdel och för att kunna göra det måste de vända sig till människosmugglare. Att ställa krav på full redovisning av resrutter leder till att polisen genom Migrationsverkets försorg får tillräckligt underlag för att kunna slå till mot människosmugglare och därmed undanröja den enda livlina en asylsökande har för att kunna åberopa sina skyddsbehov i Sverige. Tänk om de judar som Raoul Wallenberg räddade skulle tvingas redovisa hur de kom fram till asyllandet när de lyckades ta sig vidare från Ungern. Det finns redan tillräckligt sträng lagstiftning mot människosmugglare, redan tillräckligt med ökade befogenheter för polis och andra stationerad i olika länder. Vi behöver inte tvinga fram erkännanden vars enda belöning blir att avvisas till ett annat land med i många fall sämre rättssäkerhet och mottagningsförmåga än Sverige. På grund av Sveriges geografiska läge skulle full tillgång till asylsökandes resrutter leda till att ytterst få skulle få sin sak prövat här. Men detta är kanske syftet med den aviserade lagändringen? Sverige verkar ha full tillit till andra länders möjligheter att ge fullgott skydd och ett värdigt mottagande.

I redovisningen av dokumentslöshet väljer utredningen en statistik som tar sikte på den asylsökandes första kontakt med myndigheten men glömmer bort att informera att många asylsökande lämnar in handlingar som bekräftar identiteten under asylprocessens gång. Utredningen har inte följt direktivets intentioner genom att avstå från att undersöka i hur många ärenden ID-handlingar lämnas in innan Utlänningsnämndens beslut. Det är FARR:s erfarenhet att åtskilliga asylsökande kompletterar med sådana handlingar under hanteringen av en asylansökan. Utredningen har i stället valt att undersöka ärenden som gäller ansökan om medborgarskap eller familjeåterförening. Urvalet är minimalt men visar ändå att utan straffåtgärder så kan ändå godtagbar dokumentation om identitet uppvisas

Det kan mycket väl vara sant att de namn, adressuppgifter, släktuppgifter mm som lämnas av asylsökande i samband med att de söker asyl är helt korrekta. FARR är benägen att tro att detta kan stämma för flertalet asylsökande. Det finns undantag, och lagen är skriven idag så att dessa personer riskerar nedsänkning av dagbidraget eller att bli tagna i förvar vid ankomsten i Sverige om de inte medverkar till att fastställa sin identitet. När det kommer till att avvisa dessa asylsökande är det ingalunda 93% som inte kan verkställas på grund av icke-fastställd identitet. Vi ska inte heller glömma att alla asylsökande över 14 år måste lämna fingeravtryck som lagras i databaser i många år och i första hand används för att fastställa om en person har sökt asyl i ett annat land som tillämpar den s k Dublinförordningen. Internationellt efterlysta kriminella är registrerade i Interpols databas och körningar kan göras mot denna databas för att kontrollera om en asylsökande är efterlyst. Språktester används för att fastställa ursprungslandet även för personer som lämnar fotoförsedda dokument. Skulle någon ändå lyckas få stanna i Sverige utifrån falska uppgifter finns det redan lagliga möjligheter att återkalla ett tillstånd när lögnen avslöjas.

7.1
FARR anser att det inte finns någon självklar koppling mellan att fastställa resväg och att värna om asylrätten. Varken i Genèvekonventionen eller i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna kan det härledas att första asyllandsprincipen har en folkrättslig grund. "Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse" enligt Artikel 14 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, 1948. "En route" principen och varje enskilt ratificerande lands skyldighet att pröva en asylansökan enligt konventionen är bevis för detta. Tillkomsten av Dublinförordningen gör ett undantag från dessa grundprinciper och kan faktisk märkligt nog leda till att en asylsökande tvingas söka asyl i ett land han aldrig vistats i. Men Dublinförordningen innehåller en möjlighet för en medlemsstat att frångå ansvarsfördelningen i förordningen och pröva en asylansökan - därmed är inte en strikt första asyllandsprincip folkrättsligt bindande.

En stat kan faktiskt ibland bättre värna om asylrätten genom att frångå första asyllandsprincipen. FARR tänker på de hundratals personer som under årens lopp har fått avslag på sina asylansökningar i Sverige men som under vistelsen i Sverige sökt skydd genom Kanadas eller Australiens ambassad och blivit erkända som flyktingar av dessa länder. FARR tänker också på bosniska asylsökande som under de senare åren fick avslag i Sverige och sedan sökte asyl i Frankrike där flera erhöll flyktingstatus. I andra sammanhang bortser svenska myndigheter från att tillämpa första asyllandsprincipen eftersom de vet att ett land som har ratificerat Genèvekonventionen inte nödvändigtvis har ett rättsäkerhet asylsystem och att det därför föreligger en risk för "refoulement".

Om punkterna i 7.2 genomförs och den tidigare anvisade ändring av bestämmelse i Dublinförordningen också genomförs bör detta leda till en avsevärd förbättring av statistiken under asylärendets gång och därmed göra behovet av alla de repressiva åtgärderna som utredningen föreslår helt överflödigt.

Med tanke på att utredningen föreslår att asylsökande som beviljas uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov ska undantas från åtgärden att enbart beviljas TUT så förefaller resonemanget om att klarläggandet av identiteten är av stor betydelse för att värna om asylrätten något falskt. För asylprövningens skull anser FARR att det är tillräckligt att bevisa att man kommer från ett visst land där man är medborgare eller där man får vistas som statslös och att den sökande i övrigt kan lämna en trovärdig och sammanhängande berättelse om sina asylskäl. Kravet på en sammanhängande berättelse bör sänkas då det gäller personer som har utsatts för tortyr eller andra svåra trauman. Godtagbara förklaringar ska ges om varför den sökande inte kan få fram äkta ID-handlingar. Ingen press eller inget hot skall utfärdas för att tvinga fram ID-handlingar om detta kan innebära en risk för den skyddssökande. I detta fall är det den asylsökande som bäst avgör riskmomentet.

Om förslaget godtas vill FARR påpeka några orimliga konsekvenser: en person med TUT som inom fyraårsgränsen bevisar att han/hon är faktiskt den person han/hon alltid hävdat får inte tillgodoräkna sig tidigare vistelsetid i Sverige i samband med medborgarskapsansökan eller tredjelands medborgares rättigheter inom EES-området.

Omöjligheten att överklaga ett beslut om TUT är en allvarlig rättsförlust som på intet sätt kan kompenseras genom möjligheten att överklaga avslagsbeslut på flyktingförklaring och resedokument. Sådana överklagande fokuserar på skyddsbehoven och inte på huruvida man har gjort troligt eller styrkt den identitet man har. Beslut om begränsning i bidrag enligt LMA kan överklagas till länsrätten, men länsrätten kommer förmodligen bara att bedöma om den sökande har gjort vad som är rimligt eller inte i sina ansträngningar att troliggöra sin identitet. Länsrätten kommer inte att göra en självständig bedömning av de föreliggande inlämnade intygen eller liknande som sökande anser bekräftar den uppgivna identiteten. I inget av dessa fall har den asylsökande rätt till ett offentligt biträde och måste i princip föra sin egen talan. Detta slår hårt mot asylsökande med bristande språkkunskaper, bristfällig skolgång eller läs - och skrivsvårigheter. Trots detta är risken stor att Migrationsverket och länsrätten får ett ökat antal ärenden att ta ställning till, eftersom det blir den enda rättsliga möjligheten att överklaga.

FARR är emot att tillfälliga uppehållstillstånd införs generellt för asylsökande som beviljas uppehållstillstånd av andra än skyddsskäl i Sverige. Om detta ändock riskerar att genomföras bör Migrationsverket framställa öppna listor för varje land på vilka handlingar ensamma eller i kombination med andra som godkänns som bevis för trolig respektive styrkt identitet.

FARR befarar att ett införande av tillfälliga uppehållstillstånd kommer att leda till en förödande förlängning av en familjeåterförening i det fall den sökande inte kan uppvisa godtagbar identitets handlingar.

Michael Williams
ordförande FARR


tom-35

tom-35

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5