Logga in   FARR:s krav   Asylnytt   Goda Råd   Fort Europa   Gå med!   Medlemsmeny

 

 

 

 

rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMLAG & PRAXISDublin IIIIntroduktion till Dublinförordningen

Introduktion till Dublinförordningen

Innehållsförteckning     Nästa >

Dublinförordningen är en EU-förordning som handlar om vilket land som ska pröva en asylansökan från en person på flykt. Förordningens egentliga namn är "Europaparlamentets och rådets förordning (...) om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat".

Den grundläggande principen för Dublinförordningen är att en asylsökande som kommer till EU har rätt att få sin ansökan prövad - men bara i ett land. Det EU-land som är ansvarigt för att en person har lyckats ta sig in i unionen, ska också ha ansvaret för att pröva en asylansökan. Det behöver alltså inte vara det första landet någon kommer till och det behöver inte heller vara det landet där någon råkade få sina fingeravtryck tagna - även om detta är vanliga beskrivningar av förordningen. Det är däremot sant att det till stor del är fingeravtryck som gjort det möjligt att tillämpa förordningen i allt större utsträckning.

För ensamkommande barn gäller särskilda regler. Ett ensamkommande barn ska få sin ansökan prövad i det land barnet lämnade in sin senaste ansökan, alltså där barnet befinner sig, om det inte finns en släkting som kan ta hand om barnet och det är i enlighet med barnets bästa. Se avsnittet om ensamkommande barn.

Dublinförordningen är tillämplig inom EU samt Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Om inte annat framgår av sammanhanget menas alla dessa länder när uttrycken "EU", "unionen" eller ”medlemsstat” används i den här texten.

En förordning som antagits av EU gäller omedelbart i alla EU-länder. Länderna ska alltså inte implementera förordningen i sina egna lagar som de måste göra med EU-direktiv. Migrationsverket och domstolarna ska tillämpa förordningen direkt.

Den högre instans som kan tolka förordningen är EU-domstolen, liksom för andra delar av unionsrätten. Ärenden skickas inte dit av enskilda personer, utan det är vanligen nationella domstolar som ställer tolkningsfrågor. Det är många typer av frågor om hur Dublin ska tolkas som inte brukar komma upp i domstolar och därmed heller inte till EU-domstolen, så det är ändå ofta migrationsmyndigheterna i de olika länderna som gemensamt bestämmer vad som ska gälla. Europadomstolen för mänskliga rättigheter är en annan viktig instans. Europadomstolen är inte ett EU-organ, men såväl EU-länderna som EU-domstolen förväntas följa Europadomstolens praxis. Här är det däremot enskilda som anmäler till domstolen om de anser att ett land har brutit mot europakonventionen. De vanligaste artiklarna i konventionen för oss är förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling, rätten till privat- och familje- liv samt rätten till ett effektivt rättsmedel vid konventionsbrott.

Dublinförordningen har reviderats två gånger, Dublin II respektive Dublin III, den senare färdigförhandlades av EU-organen under 2013 och började gälla för asylansökningar gjorda efter 1 januari 2014. En skillnad är att Dublin III inte bara gäller asylsökande och flyktingar enligt flyktingkonventionen utan också personer som söker eller har beviljats andra former av skydd. EU-domstolens tolkningar av Dublin II, t.ex. om vad som ska hända när ett EU-land inte längre uppfyller minimikraven på mottagande av skyddssökande, har införts i förordningen.

Den vanligaste orsaken till beslut om Dublinöverföringar är träffar i EURODAC och VIS (EU:s datoriserade fingeravtrycksregister). Vid en asylansökan tas den asylsökandes fingeravtryck. De testas sedan mot den gemensamma databasen EURODAC för att se om samma fingeravtryck förts in i basen förut.  Fingeravtryck sparas i databasen enbart av två anledningar, antingen att någon tas när en person illegalt passerar en yttre gräns, eller (det vanligaste) att en person söker asyl. Fingeravtryck kan dessutom tas när en person visar sig vistas illegalt i ett land. Personens fingeravtryck kontrolleras då mot EURODAC, men de sparas inte vid sådana tillfällen. Det är ändå bra att veta att det förekommer att asylsökande i Sverige med beslut om en Dublinöverföring uppger att de fått lämna fingeravtryck i södra Europa utan att det skedde en asylansökan. Vad som har hänt då är inte lätt att få klarhet i. Ibland kanske det är ett fingeravtryck som tas på grund av en illegal passage av en gräns, där fingeravtrycket tas vid en lite senare tidpunkt och det inte står klart för personen varför fingeravtrycket tas. Den andra databasen som används är VIS som används för att hålla kontroll på vilka som får viseringar till unionen. Den är relativt ny och har gett upphov till nya svårigheter för de som vill undvika att få beslut om överföringar.

Hur bevisningen ska gå till i frågor som rör Dublinförordningen, åtminstone när länder argumenterar med varandra, är ovanligt tydligt och fyrkantigt, eftersom det redan finns en klar lista från kommissionen i den så kallade "genomförandeförordningen" EU 118/2014. Där står vad som kan ses som bevis och vad som kan ses som indicier när det gäller olika frågor. Bevis har en stark ställning och indicier en avsevärt svagare. När det blir relevant i den här texten kommer vi att ange vilka bevisen runt en paragraf är i text inom en blå ruta, däremot får läsaren slå upp indicierna själv, se appendix.

Om den sökande lämnar unionen under tre månader och kan visa detta finns det inte längre något ansvarigt land och processen börjar om från början om personen lyckas ta sig tillbaka. Detsamma gäller omedelbart om den asylsökande lämnar unionen efter en utvisning, t.ex. blir deporterad. Se Dublinförordningen artikel 19.2-3.

Bevis (enligt genomförandeförordningen)

  • Skriftligt bevis från myndigheterna som intygar att utlänningen verkligen har avlägsnats.
  • Utresestämpel.
  • Bekräftelse av uppgifter om avlägsnandet från tredje land.
  • Utdrag ur tredje lands register (bevis för vistelse).
  • Stämpel från ett tredje land som gränsar till en medlemsstat, med beaktande av vilken resväg den asylsökande har använt samt vilket datum som gränsen passerades.
  • Färdbiljett som gör det möjligt att formellt fastställa att utresan eller inresan har gjorts via en yttre gräns.
  • Rapport/bekräftelse från den medlemsstat från vilken den sökande har lämnat medlemsstaternas territorium.

Förordningen

Hitta artiklarna i Dublinförordningen!

Dublinforordningen sid 1

Länkar direkt till förordningens artiklar fungerar inte i alla webb-läsare. I så fall kan du istället ladda ner filen för att  finna bokmärken till de artiklar som nämns i texten.

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5