rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMOM FARROm FarrDebattinläggSanna Vestin: Det var en gång en mamma...

Sanna Vestin: Det var en gång en mamma...

Dagarna efter fartygskatastrofen den 19 april då 900 människor drunknade under ett försök att ta sig över Medelhavet, hölls många manifestationer till minne över de förolyckade och i protest mot de regler som tvingar människor att resa med livet som insats. FARR:s ordförande Sanna Vestin höll ett tal vid manifestationen den 27 april på Sergels Torg i Stockholm. Talet återges här i sin helhet. Det har tidigare publicerats i nyhetsmagasinet Syre den 8 maj. En kortare version fanns även i Flyktingbloggen den 4 maj.

Dagarna efter fartygskatastrofen den 19 april då 900 människor drunknade under ett försök att ta sig över Medelhavet, hölls många manifestationer till minne över de förolyckade och i protest mot de regler som tvingar människor att resa med livet som insats. FARR:s ordförande Sanna Vestin höll ett tal vid manifestationen den 27 april på Sergels Torg i Stockholm. Talet återges här i sin helhet. Det har tidigare publicerats i nyhetsmagasinet Syre den 8 maj. En kortare version fanns även i Flyktingbloggen den 4 maj.

 Läs inte bara - agera! Se tipsen i artikeln Varför måste flyktingar riskera livet?

demo sergels torgDet var en gång en mamma som hette Kristina. Hon bodde på ett torp med sin man. Men de var utfattiga. En dag gjorde Kristina ändå risgrynsgröt. En stor skål med ris stod för att svälla i vatten. Kristinas lilla flicka hittade skålen och hon var så hungrig. Hon kunde inte hejda sig. Hon åt upp riset som inte svällt färdigt. Sedan dog hon under fruktansvärda plågor.

Fram till den dagen hade Kristina vägrat tänka på att överge torpet. Men nu bestämde hon sig för att lämna det land som låtit hennes barn dö av svält. Hon gjorde det genom en livsfarlig och plågsam resa, under däck i en fullpackad båt .

Detta står i sannsagan om 1800-talets Sverige.

Idag får vi höra att människor dör i Medelhavet för att de blivit så många. Femtio miljoner människor är på flykt och det kan Europa inte hantera.

Det är sant att antalet flyktingar ökat. Det är inte sant att det ökat dramatiskt. Det var nästan femtio miljoner för tjugo år sedan också. Det har varit 40 miljoner, 45 miljoner. Nu är det drygt femtio miljoner igen. Noll komma sju procent av jordens befolkning. Den allra största mängden är på flykt inom sina egna hemländer.

Det som har hänt är inte att flyktingarna blivit dramatiskt fler utan att de som försöker resa vidare idag hotas till livet under flykten och att vi ser det i våra TV-apparater. En annan skillnad mot förr är att vi känner flyktingarnas förtvivlade släktingar som redan bor här.

Det är sant att det inte finns lagliga vägar in i Europa och att de därför är utlämnade till att ruinera sig, resa med falska handlingar, lägga sina liv i smugglarnas händer. Men det beror inte på att de blivit fler.

Det beror på att våra ledare vill ha kontroll. När gränserna skulle öppnas EU-länderna emellan så bestämde ministrarna att gränserna utåt istället skulle kontrolleras mer, så att de kunde ha koll på vilka som rörde sig inom EU. Alla från fattiga länder, oroliga länder och diktaturer skulle vara tvungna att ha inresetillstånd i förväg för att få resa hit - visum. Det blev en lista med 130 länder.

Samtidigt bestämde de att visum bara skulle ges för vissa ändamål. Det skulle till exempel inte gå att få visum för att söka asyl. Några år senare bestämde EU-ledarna att flyktingar inte skulle få resa lagligt inom EU heller. Asylsökande skulle bli tvungna att stanna i det land som släppt in dem i EU - det är den regeln som finns i Dublinförordningen.

Våra ledare bestämde det här. Det var meningen. De kom överens, de skrev ner det på papper och undertecknade.

Dessförinnan kunde flyktingar resa som andra ifall de kunde skaffa biljett, och de kunde söka asyl när de kom fram.
Det är klart att många flyktingar alltid har tvingats resa olagligt ut från sina hemländer. Minns järnridån kring östblocket! Den som tog sig ut från diktaturens Irak eller Chile tog en livsfarlig risk även innan EU skapade Fort Europa.

Det våra ledare bestämde var att hindra flyktingar från att resa in i EU-länderna. Visumtvånget och all utökad gränskontroll medförde att antalet flyktingar som tog sig till EU minskade - till en början. När Berlinmuren fallit byggde alltså EU-länderna en egen mur mot spontan invandring. Men efter ett par år hade andra aktörer upptäckt marknaden som öppnat sig. Smugglare tog över och ordnade resorna. Antalet flyktingar ökade igen - men nu var de illegala.

Idag låter politikerna som att det är givet av Gud att flyktingar inte kan resa lagligt. Lagliga vägar framställs som något väldigt avlägset.

Varför är det svårare att upphäva visumtvånget för till exempel Syrien och Eritrea än att införa det? Jo, för att det krävs enighet inom EU. Men det borde i varje fall inte vara svårt att börja använda humanitära visum som faktiskt redan finns i EU:s viseringslag.

Låtsas inte att det inte går när det handlar om politisk vilja!

Nu har ministrarna bestämt att båtar och flyg ska hänga utanför Libyen och hämta upp så många de kan ur havet. Varför då inte lika gärna ta tillbaka reglerna som tvingar ut människor den vägen? Är inte det ett monumentalt hyckleri? Det är i varje fall ett svek mot alla humanitära ideal

Politikerna talar hellre om att stoppa konflikterna. Det är förstås rätt tänkt. Om kriget tar slut så tvingas färre människor fly - bra! Om förtrycket upphör så tvingas färre ge sig av - jättebra! Om fattiga länder utvecklas så behöver färre söka jobb utomlands - strålande! Men den metoden fungerar ju inte baklänges. Det går inte att skapa jobb genom att förbjuda arbetssökande. Krig och förtryck tar inte slut för att smuggelbåtar förstörs. Inget blir bättre i hemlandet av att flyktingar misshandlas vid gränsen eller skickas tillbaka.

Sverige är inte värsta landet. Många har fått en fristad här även om det inte har gått av sig självt. Flyktingpolitiken har alltid varit en stridsfråga. När en stor grupp till slut fått stanna har det många gånger varit efter massprotester.
Att många från Syrien, Eritrea, Irak och Afghanistan redan bor här är också främsta anledningen till att människor från de länderna nu söker sig just hit. Folk i Syrien känner inte till villkoren för asylsökande i Sverige. Men de vet att de har släktingar eller bekanta här.

Det sägs ibland att om alla länder gjorde som Sverige så skulle ingen behöva dö i Medelhavet. Men det är ett stort missförstånd. Sverige har inga särskilda öppna dörrar. Tusentals av dem som får asyl i Sverige idag har rest med smugglarna.

Det här är viktigt: Gränshindren finns där, både visumtvånget och de fysiska taggtrådsstängslen, patrullbåtarna och gränspoliserna. Ändå är flyktingarna här. Människor reser när de måste för att leva och för att skydda sina barn. Hela den här diskussionen handlar om ifall de verkligen ska behöva lägga sina liv i händerna på smugglare när de väl lyckats lämna sitt hemland.

Våra ledare har valt att svara genom att göra människor illegala, genom att förbjuda dem att fly just hit. Jag skäms när jag möter vänner som är illegala för min skull, för att skydda mig från dem.

Jag skäms också när jag varje dag svarar på mail till FARR från människor som frågar hur de kan söka asyl här, där de har sin syster eller farbror. De skriver från Syrien, Egypten, Jemen... Jag skäms när jag tvingas svara "Jag är ledsen, men det finns ingen laglig väg".

Det var en gång en mamma som hette Fadia. Hon bodde i en stad i Syrien och var lärare. Men när protesterna börjat mot regimen försvann hennes man och Fadia kunde inte gå till jobbet längre. När huset bombades hade hon inget val. De måste flytta till en annan del av Syrien. Barnen fick för lite att äta, men äldste sonen försökte alltid skaffa mat. Snart var Fadia lika rädd för en del av motståndsgrupperna som för regeringens bomber. Familjen var av fel sort, hon var alltid rädd att sonen skulle bli skjuten eller halshuggen.

Men det var inte det som hände. Det var äldsta dottern som försvann. Fram till den dagen hade Fadia vägrat tänka på att lämna sitt hemland. Men nu bestämde hon sig för att offra sina egna rötter för att ge sina barn ett liv. Och hon gjorde det genom en livsfarlig och plågsam resa med sina yngsta, först till Egypten där de hamnade i fängelse, sedan över havet på ett öppet däck i en fullpackad båt.

Jag vet inte om Fadia lyckades eller om hon drunknade i Medelhavet .

Jag vill bara att vi ska respektera hennes styrka och mod och ge henne upprättelse genom att återinföra lagliga vägar för flyktingar.

Den som flyr har inget val - ingen människa är illegal!

Läs mer i avsnittet om EU:s flyktingpolitik i "Vad vill FARR"!

Du behövs!

Du behövs i FARR:s verksamhet!

Alla asylkommittéer, flyktinggrupper och andra föreningar som på olika sätt organiserar eller stödjer asylsökande eller papperslösa är välkomna att bli medlemmar i FARR. Som medlemsgrupp får ni del av utskick och diskussion grupperna emellan, ni kan utnyttja FARR:s studiematerial och seminarier och ni kan påverka vilken politik FARR ska driva gentemot politiker och beslutsfattare. Nätverkets främsta uppgift är att dela våra gemensamma kunskaper.

Du som själv är berörd som asylsökande eller papperslös, eller för att du arbetar med dessa frågor i ditt yrke eller engagerar dig på egen hand, är också mycket välkommen som medlem. Genom FARR kan du få stöd och information och kontakt med andra inom rörelsen. Ditt medlemskap är viktigt för oss. Alla FARR:s kunskaper bygger på medlemmarnas erfarenheter.

orange knapp

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5