rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMOM FARROm FarrDebattinläggBaharan Kazemi: De enskilda fallen är inte enskilda

Baharan Kazemi: De enskilda fallen är inte enskilda

Flyktingbloggen 8 december 2013

När jag gick på mellanstadiet blev Nelson Mandela president i Sydafrika, vann nobels fredspris och hyllades av alla för att han lyckades avskaffa apartheid utan att ta revansch på de vita. Han har nu lämnat jordelivet och må han vila i frid.

En annan stor nyhet i veckan var att Sverigedemokraterna nu är landets tredje största parti. I landet, som var ett av få på ANC:s sida när alla andra i väst kallade dem terrorister och stödde apartheid-regimen, har vi nu ett rasistiskt parti som det tredje största. Sd är dessutom inte ensamma, varken i Sveriges riksdag eller i EU, om sin hårda hållning i migrationspolitiken, även om de möts av relativt radikalt mothugg från de mindre partierna. Debatten handlar sällan om själva systemet, om det är rimligt eller inte. Det handlar om finjusteringar inom det. Och en viktig aspekt som jag saknar, är humanismen.

Varför är det mer kontroversiellt att ha en vision om ett samhälle utan gränser där alla är välkomna, än att förespråka en brutal gränspolitik som innebär att tusentals vuxna och barn dör varje år?

Nu säger du kanske att det är helt omöjligt, vi kan ju inte ta emot alla, det har vi inte råd med, det skulle inte gå, inte ens i en utopi…

Men går det bra så här då?

Förra året rapporterade Human Rights Watch att 13 500 personer beräknades ha mist livet på Medelhavet sedan 1998, i försök att ta sig in i Europa. Då räknar vi alltså inte deportationer och vad som händer efter det, och inte heller de som dör för att de skjuts ihjäl av gränsvakter på land vid Europas östra gräns. Dessa 13 500 motsvarar befolkningen i en svensk småstad, som Vetlanda eller Ludvika. Om det är definitionen av ett välfungerande system att så många friska människor ska dö vart femtonde år, förstår jag att alla visioner om något mer människovänligt känns orealistiska. Det fanns säkert många som tyckte att allt annat än apartheid också vore orealistiskt.

I kampanjen ”When you don’t exist” har Amnesty International skapat ett filmklipp som liknar alla nyhetsklipp från flyktingläger i Syriens grannländer eller på Afrikas horn, med skillnaden att flyktingarna ser ut som blonda, blekhyade skandinaver. Tanken är att det ska väcka empati, att åskådaren ska förstå hur det är att vara flykting genom att se någon som liknar en själv i en svår situation. Kanske funkar det för några. Men jag undrar om det är där skon klämmer egentligen. För jag ser ut som flyktingarna från Syrien rent pigmentmässigt, men kan ändå inte föreställa mig hur det känns att vara hungrig i ett tältläger när vintern börjar komma, att hjälplöst se sitt barn insjukna och kanske dö. Utan att veta hur det känns och utan att identifiera mig med dem på ett personligt plan, är det min politiska åsikt att jag, just för att jag är mätt i magen och sitter i en uppvärmd lägenhet, bör göra något åt detta. Vi, som är ett av världens rikaste länder, bör hjälpa till. Som medmänniskor. Oavsett hur vi ser ut eller hur mycket vi kan relatera till olika flyktinggruppers upplevelser. Det är den aspekten jag ofta saknar i debatten mot migrationens motståndare, där man hela tiden fastnar i siffror och nyttoaspekter.

Under andra världskriget var delar av den socialdemokratiska folkrörelsen positiv till att socialdemokrater från Tyskland beviljades skydd, men inte judarna. När vi låter vår empati utgå från en personlig identifikation, riskerar vi att bli blinda för människors erfarenheter, lidanden och rättigheter.

Under hösten och ända fram till valet kommer vi att varje vecka kunna läsa om en flyktings liv på den nystartade hemsidan Flyktingarna (http://flyktingarna.se). Där skriver bland annat Ali: ”Enligt Migrationsverket är Kabul nämligen inte en farlig stad, de tycker att man klarar sig bra där. Men det är katastrof redan nu, och kommer bara bli värre när soldaterna skickas hem 2014. Vi, jag och min advokat, överklagade förstås beslutet, men jag fick ytterligare två avslag inom loppet av tre månader. Det innebär att jag kommer att skickas tillbaka till Kabul i februari när jag fyller 18 år. Vad som kommer hända mig där är ovisst – min familj befinner sig som sagt i Iran.”

Hemsidan är ett annorlunda inlägg i debatten. Den syftar till ett synliggörande av de personer, de livsöden och erfarenheter, som hela tiden sopas under mattan i det politiska samtalet. Det är lika viktigt som när svarta i Sydafrika eller USA började organisera sig för att kräva lika rättigheter. Det historiska sammanhanget var helt annorlunda. Gemensamt för då och nu är att det alltid finns de som inte vågar ha visioner om en bättre framtid, och det finns sådana som Martin Luther King, som blev världskänd just därför att han hade en dröm.

Det handlar om ta sin plats i det offentliga rummet, att kräva ett existensberättigande. För de enskilda fallen som vi kan läsa om på Flyktingarna, är inte enskilda fall, de är tusentals människor som har blivit en osynliggjord del i vår samhällsstruktur. De är individer som har upplevelser som många av oss inte delar, som vi inte kan förstå eller ens relatera till. Men vi kan ställa oss sida vid sida med dem och kräva att deras mänskliga rättigheter respekteras. För detta behövs minimalt med identifikation – vi behöver bara erkänna varandra som medmänniskor.

Baharan Kazemi
Sekreterare för FARR (Flyktinggruppernas riksråd)

Du behövs!

Du behövs i FARR:s verksamhet!

Alla asylkommittéer, flyktinggrupper och andra föreningar som på olika sätt organiserar eller stödjer asylsökande eller papperslösa är välkomna att bli medlemmar i FARR. Som medlemsgrupp får ni del av utskick och diskussion grupperna emellan, ni kan utnyttja FARR:s studiematerial och seminarier och ni kan påverka vilken politik FARR ska driva gentemot politiker och beslutsfattare. Nätverkets främsta uppgift är att dela våra gemensamma kunskaper.

Du som själv är berörd som asylsökande eller papperslös, eller för att du arbetar med dessa frågor i ditt yrke eller engagerar dig på egen hand, är också mycket välkommen som medlem. Genom FARR kan du få stöd och information och kontakt med andra inom rörelsen. Ditt medlemskap är viktigt för oss. Alla FARR:s kunskaper bygger på medlemmarnas erfarenheter.

orange knapp

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5