Logga in   FARR:s krav   Asylnytt   Goda Råd   Fort Europa   Gå med!   Medlemsmeny

 

 

 

 

rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMOM FARRIntegritetspolicyOm FarrDebattinläggSanna Vestin och Michael Williams: Att vara rädd om livet

Sanna Vestin och Michael Williams: Att vara rädd om livet

Det räcker nu. Liv behöver inte offras för principer. Migrationsverket och polisen har möjlighet att hejda utvisningar när livet är hotat. Det skriver Sanna Vestin och Michael Williams dagen efter en träff där Michael Williams deltog, mellan representanter för frivilligorganisationer och de hungersstrejkande afghanerna i Boden.

Många har upprörts över att ett antal tolkar kommer att lämnas i sticket när de svenska trupperna lämnar Afghanistan. Den som arbetar för en främmande makt utsätter sig för livsfara. Det hjälper inte att många välkomnat den utländska närvaron. När det militära skyddet försvinner är man ändå utlämnad till hot från andra. Det är lätt att förstå den situationen.

Förståelsen borde nå längre än till dem som arbetat för Sverige.

Vi borde förstå Ali, han som ville bli känd radiojournalist som storebror. Karriären hade knappt börjat innan den tog slut. Sista tiden var han bara gömd. Storebrors hus flög i luften, en annan på redaktionen blev kidnappad och dödad. Nu har Storebror asyl. Men svenska myndigheter tror inte att nån i Afghanistan bryr sig om lillebror. Ali däremot tror att förföljarna väntar på honom. Han är livrädd.

Vi borde förstå Safia. Hon och hennes döttrar ska skickas till Kabul. Safia och hennes man vägrade att gifta bort äldsta dottern med en befälhavare. Nu är hennes man dödad men allt det där är länge sen tycker svenska myndigheter. Det finns inget att vara rädd för längre. Men det tror inte Safia på. Hon förstår inte hur hon ska klara sig utan kontakter i Kabul. Döttrarna är livrädda.

Vi borde förstå Reza. Han är oönskad överallt. Bortdriven ur Afghanistan redan när han var liten, utvisad ur Iran, hotad till och med av släktingarna sedan han funnit gemenskap i en kristen församling i Sverige. Svenska myndigheter tror inte att det var uppriktigt han konverterade, så det behöver ingen få veta i hemlandet. Men det hjälper inte Reza vad en domstol i Sverige tror. Reza är livrädd.

Afghanistan är inte ett land i fred ännu. Man behöver ett nätverk för att klara sig. Risken är stor att konflikten förvärras i samband med tillbakadragandet. Oförrätterna, hämnden och maktspelet finns där. Det vet tolkarna; det vet svenska soldater och deras anhöriga. Det borde också de som bedömer riskerna för återvändande förstå, även om vi alla önskar att afghanerna i framtiden ska lyckas skapa fred.

De borde åtminstone förstå Rahman. Han har varit rädd hela livet. En av fel sort som varit oönskad och bortdriven, rädd när andra kidnappades, rädd när massakern pågick i grannbyn, rädd när släktingarna försvann, rädd när han ville vara stark och försvara mamma. Han var rädd för smugglarna under flykten och livrädd för gränspolisen som sköt efter dem och som till slut grep honom. Rahman blev vuxen innan han hunnit växa upp och inget land ville ha honom.

Nu fruktar Rahman inte döden längre. – Jag har inget liv, säger han.

Han berättar det när någon pekar på skärsåren och undrar vad han gjort. Han har provat men vågade inte riktigt. – Jag ska göra det, försäkrar han. – Det finns ingen framtid för mig, jag kan dö här, det är bättre.

Nej, i det läget svarar man inte ”Gör det, så får dom se!”

När Rahman inte orkar vara rädd längre är det vår tur att vara rädd om hans liv. Den av oss som möter honom säger att det finns en framtid för honom också, och att han kommer att tänka tillbaka på de svarta åren då han var så olycklig och han kommer att vara stolt att han klarade sig igenom det. Vi kan berätta om andra afghanska grabbar som bildat förening, spelar teater och demonstrerar. – De är inte jag, säger Rahman, men vi hoppas att ett frö gror.

Vi möter ofta misstrodda flyktingar fulla av ”välgrundad fruktan” som myndigheterna definierat bort – för att de inte har pass, för att de inte har bevis, för att det är någon annans sak att skydda, för att… Ibland har hoppet slocknat innan det ens finns ett avslag på bordet. Vi förstår det så gott man kan förstå utan att dela samma öde, och vi strider oss blå för att myndigheterna ska förstå.

Ibland kommer också den stund då fruktan för döden övergår i tron på döden som en befriare. Då växer vår ilska mot de makthavare som inte förstått. Men vi accepterar det inte. Vi vet att det som kallas hungerstrejk är den totala uppgivenheten inför en omgivning som faktiskt verkar önska livet ur en. Det är då man som medmänniska måste svara: – Jag vill att du ska leva.

Hungerstrejken som kollektiv demonstration kommer ur samma förtvivlan, men av omgivningen betraktas den oftast som en demonstration bland andra, eller i värsta fall som ett slags utpressning som absolut inte får ge resultat. De elaka och okunniga kommentarerna i tidningarnas kommentarsfält bekräftar vetskapen: De vill att vi ska dö. Ingen demonstration är så nedbrytande som hungerstrejken.

När vi skriver detta har afghaner i Holmsund och Boden hungerstrejkat en alltför lång tid redan, några av dem i sjutton dagar. Vätska håller dem vid liv, för att det trots allt finns människor runt omkring som sagt: – Jag vill att du ska leva.

Det räcker nu. Liv behöver inte offras för principer.

Migrationsverket kan inte göra något längre, sa en talesman. Men Migrationsverket och polisen har möjlighet att hejda utvisningar när livet är hotat.

Domstolen kan inte göra något när ärendena är avslutade. Men kommer överklaganden av nya ansökningar på bordet kan domstolen pröva om det finns något nytt som borde ha vägts in.

Frivilligorganisationer kan inte göra något åt besluten. Men vi och andra kan erbjuda juridisk hjälp med ansökningarna – och organisationerna kan finnas där även när ödesdigra beslut har fattats och livet måste gå vidare.

Politikerna kan inte göra något i enskilda ärenden. Men de kan deklarera vad de menade med lagen. Kan det vara riktigt att utvisa människor utan bevis för att de får skydd i hemlandet, trots att flyktingen själv krävs på bevis för förföljelsen? Är bevisbördan orimlig för flyktingarna – se då till att ändra lagstiftningen!

Asylrätt handlar om att respektera fruktan för döden och om att rädda liv.
Det är att lyssna till människors fruktan och säga: Vi vill att ni ska leva!

Sanna Vestin, ordförande, och Michael Williams, vice ordförande, i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Personerna som beskrivs är avidentifierade exempel; inte just de hungerstrejkande.

Du behövs!

Du behövs i FARR:s verksamhet!

Alla asylkommittéer, flyktinggrupper och andra föreningar som på olika sätt organiserar eller stödjer asylsökande eller papperslösa är välkomna att bli medlemmar i FARR. Som medlemsgrupp får ni del av utskick och diskussion grupperna emellan, ni kan utnyttja FARR:s studiematerial och seminarier och ni kan påverka vilken politik FARR ska driva gentemot politiker och beslutsfattare. Nätverkets främsta uppgift är att dela våra gemensamma kunskaper.

Du som själv är berörd som asylsökande eller papperslös, eller för att du arbetar med dessa frågor i ditt yrke eller engagerar dig på egen hand, är också mycket välkommen som medlem. Genom FARR kan du få stöd och information och kontakt med andra inom rörelsen. Ditt medlemskap är viktigt för oss. Alla FARR:s kunskaper bygger på medlemmarnas erfarenheter.

orange knapp

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5