Logga in   FARR:s krav   Asylnytt   Goda Råd   Fort Europa   Gå med!   Medlemsmeny

 

 

 

 

rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMOM FARRIntegritetspolicyOm FarrDebattinläggAnnette Rosengren: Tillbaka till Kabul

Annette Rosengren: Tillbaka till Kabul

Tillbaka till Kabul. Och sedan?

Från Flyktingbloggen den 7 februari 2014

Vad har hänt den barnfamilj som tvångsdeporterades till Kabul den 11 december? Enligt Abdoul Ghafur, som skriver blog från Kabul, kom familjen till IOM:s Jangalak. Där får man bo i två veckor – om det finns plats. Vad gör de nu? Vad gör de andra som deporterades till Kabul den natten, och de som skickades tidigare i höstas?

En av pojkarna som kom till Kabul i november har berättat hur det blev. De fick inte sitta tillsammans på planet. IOM mötte upp på flygplatsen i Kabul och erbjöd dem som inte hade någonstans att ta vägen att komma till Jangalak för två veckor. Under tiden förväntades de hitta sina familjer eller kompisar. Fem unga män följde med.

Han säger att de flesta som kom till Kabul den gången har rest till Herat, Jalalabad eller någon annanstans.

Den här 18-årige pojken är det västa exemplet på utsatthet vid tvångsdeportation som jag har träffat personligen. Därför att han är svårt traumatiserad av tidigare upplevelser i Afghanistan – det var därför han flydde – och inte har någon att vända sig till. Han har ingen familj kvar i Afghanistan och är livrädd för en mäktig släkting som vill döda honom och i vars våld han redan har varit en gång. Bakom detta ligger en lång historia av hämnd, makt och arv, inte ovanligt i Afghanistan. Han har bett att hans namn och hemtrakt i Afghanistan inte ska nämnas. Min släkting har många kontakter och han kanske vet var jag är, säger han.

Tyvärr är han inte ensam om att bli avvisad till Kabul och inte ha någon i landet att vända sig. Antingen är familjen utraderad eller så har de flytt till ett annat land.

Efter de två veckorna i Jangalak hjälpte Abdoul Ghafur honom till ett rum. Då hade Ghafur kontaktats av asylkommittén i den svenska stad, där Reza (som jag kallar honom här) hade bott, och bett om hjälp för honom. Men det går bara en månad, sa Ghafur, andra människor behöver rummet. Kanske var det familjen, som avvisades den 11 december, som flyttade in efter Reza – han talade om fyra-fem personer.

Han hittade ett litet hotell, där han bodde tre veckor och började få förtroende för hotellägaren och en del hotellgäster. Men en dag kom någon och frågade efter honom, och när han tagit reda på att det varken var Ghafur, eller en annan kille som varit med från Sverige, lämnade han hotellet i hast. Han reste till en annan stad och där är han nu på ett hotell. Om inte vänner i Sverige ringt honom, försökt peppa honom, och framför allt skickar pengar till honom, vet jag inte vad som hänt. Han vet att han måste hitta något billigare sätt att bo på än hotell, kanske hitta andra killar och dela ett hyresrum. Men det är svårt i Kabul, säger han i telefonen. Det är vinter nu och kallt och snöigt. De som hyr ut vill ha förskott på fyra-fem månader.

Han saknar Sverige och säger att människor är snälla där, i Afghanistan är människor inte snälla. Förgäves bad han IOM om mer hjälp. Moskéerna? Alla vet att mullorna inte hjälper, svarar han.

Traumatiseringen med värk i kroppen, svårigheter att sova och äta, rädslan och kanske också kylan har gjort att han mest håller sig inne. Han har gått ut för att köpa mat och gå till läkare och få medicin. Han hade samma psykosamtiska problem i Sverige, men han har gått ner fyra-fem kilo efter deportationen. I Sverige fick han aldrig någon tortyrutredning och han skickades tillbaka med ungefär samma motivering som andra unga män: din identitet och din berättelse är svag, och om du inte kan åka hem kan du som frisk ung man leva i Kabul och försörja dig där. Inte ett ord om det som alla vet, att det är näst intill omöjligt att hitta arbete i Kabul för den som är outbildad och inte har ett personligt nätverk. Familj är nödvändigt, också i Kabul. Alternativen är att bli kriminell, tigga på gatorna, bli soldat eller gå med talibanerna eller någon krigsherre (gärna som självmordsbombare), enligt sakkunniga inom Svenska Afghanistankommittén. Det är obegripligt att både UNHCR och Migrationsverket i sina nya riktlinjer för Afghanistan anser att unga, friska män kan återvända till Kabul även om de saknar nätverk.

Reza var panikslagen inför deportationen och sa att jag kan inte åka. Hans värk, oförmåga att äta och hans sömnsvårigheter slog ut i full blom i förvaret, men han fick inte träffa läkare, som ändå stod utanför och bad att få komma in. Hela flygresan sov han sedan han fått tabletter, som han inte visste vad det var.

Jag måste ut ur Afghanistan, sa han när kommit till Kabul, där han aldrig varit förut. Och det säger han fortfarande, jag måste ut för att inte bli dödad. Han längtar till Sverige och han längtar efter sin mamma, som han inte har sett på flera år.

Mamman och småsyskon är numera papperslösa flyktingar i Iran. Han vill dit, och verkar hållas uppe av tanken att han ska dit. Men hur? Han har inget pass, visumproceduren tar närmare ett år och det är osäkert att han skulle få visum. Med smugglare kostar det ungefär två tusen dollar, säger han. Resan är livsfarligt och osäkert, inte minst nu under vintern, och smugglarna lämnar ingen garanti. Många upptäcks av iransk polis, skickas tillbaka över gränsen och dessutom deporterar Iran många afghanska flyktingar, som grips godtyckligt. Human Rights Watch´s rapport från november 2013 om Irans våld mot afghanska flyktingar och migranter ger många detaljer.

För åtta år sedan reste jag i Serbien, Bosnien och Kosovo för att träffa tvångsavvisade. Ingenting var ordnat när de kom till Belgrads flygplats. Ett par i sextioårsåldern hade först tiggt och levt på gatan innan de fått låna ett fallfärdigt hus i Nya Belgrad. De hade inga anhöriga i landet, men så småningom skickade släktingar lite pengar. Andra hade anhöriga och åkte direkt till dem. En familj med många barn placerades av sin släkting i ett fallfärdigt hus i en förort till Belgrad. Föräldrarna tillbringade dagarna på Belgrads stora marknad och bad om arbete och mat. Barnen var chockade. En serbisk mamma med två småbarn levde med hennes gamla mamma och bror i en bystuga i södra Kosovo, livrädda att arbeta på fälten. Småbarnen drömde om alla snälla människor i Sverige, och undrade varför de inte dög.

Nästan alla jag träffade var rädda och levde i misär. Men de hade en familj att ty sig till, ingen var helt ensam. 18-årigen i Kabul är ensam, sjuk och livrädd.

När jag skriver detta blir jag uppringd av en annan av pojkarna som skickats till Kabul, också han livrädd för en mäktig släkting. I hans familj är de vuxna utraderade genom släktfejder och avlägsna släktingar vågar inte ha kontakt med honom.

Afghanistan är tyvärr ett laglöst land, vilket både UNHCR och Migrationsverket skriver även om de använder lite andra ord. Problemen handlar inte bara om ett allt allvarligare politiskt säkerhetsläge utan också om rättssäkerheten i vardagen. Med en korrumperad lokalpolis och en centralmakt som inte kan garantera befolkningen skydd, kostar det i stort sett ingenting att låta döda en släkting, som av någon anledning tros kunna bli ett framtida hot. Vi får inte heller glömma bort flickornas utsatthet. Familjer som skickas tillbaka har ofta skulder, och i ett land där döttrar används som handelsvara, kan skulder också betalas med döttrar. Just detta togs aldrig upp av UNHCR.

Vi är många att konstatera att vi inte vet mycket om vad som händer människor som skickats tillbaka, och framför allt inte vad som händer på lite längre sikt. De som vet är släktingar och vänner, och uppgifterna behöver samlas.

Jag tror inte att de flesta som skickas tillbaka dödas – men en del gör faktiskt det. Snarare lämnar de landet igen.

På FARRs hemsida ligger de två undersökningarna om återvändande av Schuster och Majidis och av Gadwell och Ellwyn. De tar upp problemet med att empiriska data över tid om vad som händer efter tvångsavvisningar är få, men att forskning som ändå finns i världen visar att de flesta lämnar landet igen. Inte minst när det gäller Afghanistan är kunskapen liten om vad som händer deporterade över tid. En unik australisk studie av fyrtio deporterade afghanska män konstaterade att nio dödats, alltså var fjärde, och att de flesta övriga tog sig vidare till ett annat land. Schusters och Majdis undersökning, som pågått i flera år och samlar data från många håll, visar också att de flesta lämnar landet igen, eller åtminstone vill göra det, och planerar för det. I första hand genom att ta sig till Iran eller Pakistan. Gadwell och Ellwyn visar att det har varit allt annat än säkert att återvända för unga män (som i deras fall deporterats från England). De som har varit länge i Väst blir ibland misstänkta för spioneri för Västs räkning och de har anklagats för att inte ta sin muslimska tro tillräckligt allvarligt. Har de inte lämnat landet än så vill de. Båda rapporterna tar upp problemet med att ingen vill prata med en, och att det får allvarliga konsekvenser.

Vi behöver kunskap om vad som händer de deporterade, och vad som händer över tid. Att deportera människor till Afghanistan under vinterhalvåret och att deportera människor som inte har familj som är beredd att ta hand om en är omänskligt. Tvångsdeportationerna till Afghanistan bör dessutom upphöra generellt – för familjer, för unga män, för alla. Vi måste föra en humanitär flyktingpolitik i Sverige!

Annette Rosengren
Etnolog och författare

Du behövs!

Du behövs i FARR:s verksamhet!

Alla asylkommittéer, flyktinggrupper och andra föreningar som på olika sätt organiserar eller stödjer asylsökande eller papperslösa är välkomna att bli medlemmar i FARR. Som medlemsgrupp får ni del av utskick och diskussion grupperna emellan, ni kan utnyttja FARR:s studiematerial och seminarier och ni kan påverka vilken politik FARR ska driva gentemot politiker och beslutsfattare. Nätverkets främsta uppgift är att dela våra gemensamma kunskaper.

Du som själv är berörd som asylsökande eller papperslös, eller för att du arbetar med dessa frågor i ditt yrke eller engagerar dig på egen hand, är också mycket välkommen som medlem. Genom FARR kan du få stöd och information och kontakt med andra inom rörelsen. Ditt medlemskap är viktigt för oss. Alla FARR:s kunskaper bygger på medlemmarnas erfarenheter.

orange knapp

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5