Logga in   FARR:s krav   Asylnytt   Goda Råd   Fort Europa   Gå med!   Medlemsmeny

 

 

 

 

rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMOM FARRIntegritetspolicyOm FarrDebattinläggSanna Vestin: Att göra sitt jobb

Sanna Vestin: Att göra sitt jobb

Mamman lider av en djup depression och har inte ätit själv på mycket lång tid. De senaste månaderna har hon sondmatats. Nu ligger även familjens elvaåring apatisk. Vad gör polisen? Frågar de pappan om det finns läkarintyg? Ringer de till Migrationsverket och kollar om de verkligen ska bära ut ett livsfarligt sjukt barn? Nej, polisen "gör sitt jobb". Men vilka har egentligen gjort sitt jobb om det slutar så här, frågar FARR:s ordförande Sanna Vestin, i en artikel i Flyktingbloggen.
Flyktingbloggen 4 april 2014:

Att göra sitt jobb

Klockan fem på morgonen tisdagen den 18 mars kliver polisen in till en barnfamilj i Sundsvall. Där finns pappa, mamma och två barn. Mamman  lider av en djup depression och har inte ätit själv på mycket lång tid. De senaste månaderna har hon sondmatats. Mammans tillstånd har inte räckt för att hejda utvisningen.

Men nu ligger även familjens elvaåring apatisk. Det familjen utsatts för i hemlandet, rädslan pojken levt i under fyra år i Sverige och att mamma försvunnit för honom blev för mycket. Vid ett tillfälle i januari då mamman föll i golvet har pojken blivit okontaktbar. Även han sondmatas.

Vad gör polisen? Frågar pappan om det finns läkarintyg? Ringer till Migrationsverket och kollar om de verkligen ska bära ut ett livsfarligt sjukt barn?
Nej, polisen gör sitt jobb. Familjen transporteras till flyget och planet avgår till Armenien. Utvisningen gick lugnt till. Det är naturligt när två mamma och storebror är medvetslösa, lillebror skräckslagen och pappa försöker hålla ihop.

Migrationsverket förklarade efteråt att de inte visste om pojkens tillstånd.

Många andra visste. Barnpsykiatrin arbetade med att få igång pojken. Skolan hjälpte till med hembesök. Läkare hade undersökt honom och intyg var på gång, men hade blivit försenat. Det skulle komma under dagen.

Enligt Migrationsverket ska barn med väl dokumenterat uppgivenhetssyndrom inte utvisas. Det är för stor risk att barnet inte kan rehabiliteras i hemlandet utan kommer att ta allvarlig skada.

Ändå behöver frivilliga fortfarande ingripa. Bland de familjer som hjälptes till uppehållstillstånd av MR-gruppen inom Läkare i Världen mellan maj 2012 och december 2013 fanns 27 barn som sondmatades. MR-gruppen samarbetar med läkare som är experter på uppgivenhetssyndrom och som även Socialstyrelsen anlitat för sina riktlinjer.

Om ingen ingriper kan utvisning verkställas. För några månader sedan förde polisen en familj till Kosovo, däribland en apatisk flicka. Myndigheterna där uttryckte sin bestörtning över att Sverige utvisade ett så sjukt barn. Kosovo vägrade släppa in familjen och de har nu uppehållstillstånd.

Men familjen från Sundsvall är i Armenien. Deras vänner i Sverige kan inte göra mer än att samla pengar till sondnäring och oroa sig för att pappan ska hotas igen.

Det är inte sant att polisen gjorde sitt jobb. Polisens förbannade skyldighet är att informera Migrationsverket, när de upptäcker tt en utvisningen kanske borde avbrytas.

Gjorde läkarna sitt jobb? Nej, inte fullt ut. De hade anmodats intyga pojkens tillstånd flera veckor tidigare. Den läkare som följde med på planet och inte tog ansvar varken för pojken eller mamman utöver att de överlevde, han gjorde inte sitt jobb.

Gjorde Migrationsverket och domstolarna sitt jobb? Nej, tydligen inte, varken inför utvisningen eller då beslutet togs. Hur kan det komma sig att upplevelser som är så svåra att både vuxna och barn fullständigt bryter samman ändå inte räknas varken som skyddsbehov eller som ”synnerligen ömmande omständigheter”?

Gjorde regeringen sitt jobb? Nej. Begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” i lagen är så snävt att människor ska vara dödssjuka för att det ska tillämpas, och inte ens det räcker för vuxna. Dessutom finns ingen instans över huvud taget som har ansvar för vad som händer efter utvisningen – och det finns ingen laglig möjlighet att rätta till felaktiga utvisningar.

Läkarna kanske kommer att ta till sig av händelsen – en sådan självrannsakan av professionen gjorde läkarna Elisabeth Hultcrantz och Anne-Liis von Knorring redan i Läkartidningen den 1 april.

De frivilliga krafterna som MR-gruppens kämpar och vi i asylgrupperna kommer att rannsaka oss själva. Vi kommer att diskutera vad som kunde ha gjorts annorlunda och vad vi nu ska göra för att följa upp det som hänt.

Vi vill höra samma löfte från dem som faktiskt är ansvariga: Polisen, Migrationsverket, domstolarna och politikerna.

Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Du behövs!

Du behövs i FARR:s verksamhet!

Alla asylkommittéer, flyktinggrupper och andra föreningar som på olika sätt organiserar eller stödjer asylsökande eller papperslösa är välkomna att bli medlemmar i FARR. Som medlemsgrupp får ni del av utskick och diskussion grupperna emellan, ni kan utnyttja FARR:s studiematerial och seminarier och ni kan påverka vilken politik FARR ska driva gentemot politiker och beslutsfattare. Nätverkets främsta uppgift är att dela våra gemensamma kunskaper.

Du som själv är berörd som asylsökande eller papperslös, eller för att du arbetar med dessa frågor i ditt yrke eller engagerar dig på egen hand, är också mycket välkommen som medlem. Genom FARR kan du få stöd och information och kontakt med andra inom rörelsen. Ditt medlemskap är viktigt för oss. Alla FARR:s kunskaper bygger på medlemmarnas erfarenheter.

orange knapp

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5