rutor 2018 februari
Länk till FARR:s policydokument Länk till FARR:s tidning Artikel 14 Länk till nyhetsbrevet Asylnytt Länk till FARR:s Goda Råd Länk till EU-material
HEMOM FARRRemissvarYttrande över återvändandedirektivet

Yttrande över återvändandedirektivet

Yttrande avseende betänkande: Återvändandedirektivet och svensk rätt (SOU 2009:60)

FARR (Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd)

FARR välkomnar viljan att harmonisera praxis inom Europa gällande förvarsanvändning samt verksälligheter. Även om vi är kritiska till användning av förvar i sakfrågan (efter Europa Rådet samt UNHCR:s rekommendationer)är vi medvetna om att jämfört med fängelse eller häktet är förvar en bättre lösning under kort tid vid av/utvisning.

Dock, som det står i 20 riktlinjer av Europarådet, borde förvarstagande endast gälla en kortare tid före utvisning. Men så är långt ifrån fallet. Många hamnar i förvar under mer än sex och upp till tolv månader enbart för att fastställa deras ID, något som Europarådet  klart är emot.

Dessa 20 punkter framställdes av sex juridiska expert inom Europarådets CAHAR kommitté och biläggs detta yttrande  (se nedan)

Vi har valt att begränsa oss till några frågor som vi speciellt berörs av i vårt arbete, både vid rådgivning till asylsökande och besöksverksamhet i förvar.

Under rubriken "nuvarande förhållanden", i propositionen,  nämns Dublinförordningen. Nuvarande praxis i ”dublinärenden” är problematisk, då de särskilda omständigheter som nämns i art 15 och 19 i Dublinförordningen sällan tas upp i beslut. Detta får enligt vår efarenhet stora konsekvenser. Exempelvis har vi kännedom om fall av asylsökande som avlidit under dublin-utredningen, eller medicinska komplikationer med allvarliga sjukdomstillstånd som ej beaktats, personer som blivit illa behandlade i annat EU land som Grekland eller Malta, som ändå utvisades dit, utan att varken kontakt med landet i frågan eller med UNHCR togs innan verkställighet. Inte heller har man då undersökt skyddsbehov vid sådana verkställigheter. Vi har även sett fall med asylsökande där speciella omständigheter varken nämnts till det EU landet som man hänvisar till, något som ställer både till asylsökande och mottagande partner i dåliga utgångsläge.

3.2.1

Det är sällan Migrationsverket undersöker om verkställigheten till ett annat EU land utsätter den asylsökande för risk för vidare utvisning till hemlandet, något som skett från exempelvis Grekland. Även om skyddet ges på papper och i lagar behöver det undersökas om avtal och lagar efterföljs. Både FN rapportören mot tortyr och UNHCR samt flera NGO:er har påpekat dessa brister, och få EU länder har hittills undersökt och stoppat utvisningar och ge skydd när dessa brister påtalats.

3.5

Beträffande rätten till familjeliv samt hälsofrågor, gäller olika praxis som borde regleras på annat sätt: Exempelvis vid flygplatsen i Skavsta skiljer man regelbundet par och familj genom att sätta barn till asylsökande barn i en svensk familj, samt föräldrar i var sin cell, tills dess att deras identitet är fastställd. Detta strider inte bara mot nämnda konventioner men riskerar även att medföra svåra och traumatiska upplevelser hos barn och föräldrar. Det skulle kunna undvikas genom att dialog mellan gränspolisen, Migrationsverkat och NGO:s (frivilliga organisationer och samfund) förbättras. Just nu är ett sådant försök på gång i Märsta. Vi har sett PTSD (Post-traumatic stress disorder) minskat markant just till följd av att sådana åtgärd tagits.

För att illustrera problematiken ovan kan ett fall nämnas. En kvinnan gravid i sjunde månaden skulle utvisas. Hennes tillstånd respekterades först inte och hon utsattes för kroppsundersökning. Sedan separerades hon från sin make och barn, vilket orsakade onödig stress och lidande. Allt detta är strängt förbjudet i art 8 i EKMR (Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna) med rätt till familjeliv och rekommenderat respekt för integritet och värdighet hos utlänningen i fråga, samt i art 3 med förnedrande behandling. Detta citat från Europarådes kommitté CAHAR:s riktlinjer belyser den enskildes rättigheter i frågan :

"Detainees should been informed of their entitlement to contact a lawyer of their choice, international organisations and other contacts.Respect for safety and dignity should been taken. Art 13 of the UN Convention against torture and Other cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment of 10 dec 1984 is clear on that. Under art 16 of the same convention this rule also applies with the substitution of the reference to other forms of cruel, inhuman or degrading treatment or punishment to the reference to torture. The European Court of Human Rights interprets Art 3 ECHR in the same manner " (Commentary to Guiedline 10, s 35)



I guideline 11 rekommenderar Europarådet att familjer under inga omständigheter skall separeras. Paragraf 1, 3 och 5 från dessa riktlinjer är inspirerade av Barnkonventionen och av artikel 8 i EKMR och gäller speciellt i förvars situation (s 37).

6

Risk för avvikande

Detta spelar en central roll vid bedömning av skäl för beslut om förvarstagande. Det finns en god sida i förslaget att vandels betydelsen tas bort. Det har i många fall varit godtyckligt och svårt att definiera vad ”vandel” är. Tidigare har de sökande oftast inte vetat vilka skäl som gavs för förvarsbeslut eller om beslutsgrunderna var så pass ringa att uppsiktsmöjlighet skulle kunna ha givits. I nuvarande praxis har Migrationsverket ofta fattat beslut om uppsikt så långt detta var möjligt, ibland med en samarbetande NGO som garant.

Att det skall vara brott av inte bagatellartade grad som skall vara skäl för ett förvarstagande är en förbättring Men där måste man också definiera vilka brott det handlar om. I proposition nämns möjlighet till uppsikt inte alls som ett alternativs vid risk för avvikande.

I 7.2

Angående inhibitionsbeslut nämns enbart myndigheter i Sverige som sista instans. Men de facto finns det flera andra internationella organ, såsom Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna , CAT, FNs kommitté mot tortyr, Rapportören mot Tortyr vid FN eller Rapportören för Kvinnofrågor, där var och en har möjlighet att undersöka och åberopa skäl för inhibition till en medlemsstat. Detta kräver dock tid och information, som oftast uteblir i dessa överklaganden i förvarsfall. Där kommer vi till en annan praktisk aspekt som nämns kort av utredaren, nämligen att ombudet för förvarsfrågan inte har skyldighet gentemot sin klient att företräda denne i frågor rörande verkställighet. Detta betyder att klienten är helt utan stöd och hjälp om nya skyddsbehov uppkommer under tiden på förvaret och utan stöd vid ankomst till destinationslandet om personen frihetsberövas där.

Detta är ännu mer aktuellt för sk Dublinfall då inga ombud utses. Inte sällan har vi sett personer verkställas till olika EU länder utan att varken en myndighet eller NGO-representant var där för att ta emot. Dessa personer är utelämnade till sin egen förmåga att hantera anländandet i mottagarlandet. Detta är helt oacceptabelt som praxis. Varje medlemsstat bör ta hand om de asylsökande som de har accepterat att ta emot, och varje medlemsstat bör se till att detta mottagande är ordnat. Eftersom dessa resor sker under tvång handlar det i allra högsta grad om att beakta mänskliga rättigheter, då vederbörande inte har möjlighet att själv kunna agera varken vid avresa eller ankomsten.

Våld i dessa sammanhang skall helst undvikas. Vi har varit med om dramatiska fall då våld tyvärr varit befogat men även i andra fall då det var klart oproportionerligt med tanke på omständigheterna. Det är tyvärr lätt att personer som är förvarstagna blir desperata och frustrerade, ibland till följd av språkkomplikationer. Då kan minsta lilla incident bli till något större. Personalens kapacitet att kunna arbeta och leva under sådana omständigheter kräver av arbetsledning utbildning, fortbildning och krishantering. Vi har sett att Migrationsverkets personal för det mesta fått mera hjälp i sådana situationer än de anställda vid gränspolisen, vilket är något som borde förbättras.

Dessutom skulle det gagna alla partner om en tvärvetenskaplig och professionella fortbildning i krishantering skulle ges till samtliga som brukar besöka och arbeta vid förvar, detta både med hänsyn till de förvarstagna och till säkerheten.

Det framgår i propositionen (s 92) och i Rikspolisens föreskrifter och allmänna råd (2005:3) att personer som verkställs skall behandlas med humanitet och värdighet. Både innan dess och efteråt skulle en rapport kunna ges både till NGO och annan organ som skulle vilja följa upp verkställigheten.

Nuvarande praxis innebär att en misslyckad verkställighet leder till att vederbörande låses på häktet, isolerad i en cell. Detta medför inte bara höga risker utan strider även mot FN:s Konvention mot Tortyr, då dessa personer oftast drabbats av panikångest, rädslan som kan vara befogad. De får inga besök utom från Migrationsverkets personal och deras fall hamnar i kläm mellan olika myndigheter. Kyrkorna och andra NGO som brukar besöka dessa enheter är i allmänhet inte underrätade om den häktades tillstånd. I vilket fall som helst borde dessa personer få automatisk rätt till besök av NGO och ett ombud, samt läkare, enligt föreskrifter av CPT (Europarådets Committee for the Prevention of Torture). Så är icke fallet. Det är oftast av ren slump eller god vilja av Migrationsverket som vi kommer i kontakt med dessa personer. Just nu råder oklarheter angående vem/vilka som då "äger" ärendet, då både Migrationsverket, polisen och Kriminalvården bär ansvar för ärendet.

7.4

Avlägsnande med flyg (charter)

De flesta utvisningar sker med reguljärflyg. Användandet av chartrade flyg förekommer dock allt oftare för att ta ner kostnaderna. Detta medför risken att den enskildes säkerhet sätts åt sidan samt att olika kategori av ärenden, exempelvis genom att de utvisningsdömda och de avvisade asylsökande blandas, ibland även att offer får träffa personer ur samma klan/grupp/folk som har angripit dem. När gemensamma flygningar sker krävs därför mera tillsyn och översyn av andra organ, som UNHCR och även en del NGO. Det är just med tanke på det som man i Luxembourg eller Tyskland har åstadkommit ett pilotprojekt med funktionen att observera, ett så kallat "monitoring projekt". En NGO-representant har rätt att finnas med den asylsökande ända in i flygplan för att se till att allt går rätt till rent etisk och juridiskt för den utvisade. Skulle ett sådant förfaringssätt aktualiseras i Sverige med monitoring samt möjligtvis att någon ur en NGO följer med för att observera förfarandet ända till slutdestinationen, måste det föregås av en grundlig diskussion om hur detta skulle uppfattas av den utvisade.

7.5

Detta skulle vara i linje med vad som nämns i prop (s94 ) "Övervakning av utlänningars rättigheter sker även av frivilligorganisationer som sedan lång tid regelbundet besöker Migrationsverkets förvarsenheter". Detta gäller även i kontakt med CPT och andra instanser som Riksdagen och Migrationsverkets Etiska Råd.

Att även ta hänsyn till det medicinska läget och andra humanitära aspekter är många gånger en pappersexercis som tyvärr har få konsekvenser i praktiken . Många fall av allvarliga sjuka patienter, gamla såväl som unga och apatiska barn, har förekommit till den grad att både FN:s rapportör för Hälsa och Mänskliga rättigheter, Paul Hunt, samt rapportör mot Tortyr, Manfred Novak, har tagit upp detta i sina respektive rapporter om Sverige. Detta berörs även i propositionen (s100):

De särskilda regler om inhibition finns även för det fall ett internationellt organ- som har behörighet att pröva klagomål från enskilda -begär att Sverige ska inhibera ett beslut om avvisning eller utvisning eller ett beslut om avvisning eller utvisning avser en EES medborgare (12 kap 12 och 13 a && UtlL). Enligt 12 kap 13 & UtlL får Migrationsverket även i andra fall besluta om inhibition om det finns skäl för det.

Det står tydligt här men används nästan aldrig. Däremot har vi sett goda resultat efter kontakt med andra instanser utanför Sverige. Denna fråga om monitoring tas upp av CAHARs Guidline n 10 och 11.

10.4.1

Tidsfristen tolkas oftast utan rätt till överklagande. Då det är bevisat att t ex en klient har varit dåligt försvarad av sitt ombud (som t ex har missat att delegera en annan att ta hand om sin klient, eller har missat tidfristen för överklagande), skall det vara ombudet som står till ansvar och inte klienten, som oftast inte kan och vet vad som gäller. Många har förlorat med den nya lagen om arbetsrätten, då deras ombud missade några sådana detaljer. Detsamma gäller dem som levt ihop utan att vara gifta, efter att ha fått information av sitt ombud om att sambolagen gäller även dem. Då vi känner till EU:s regelverk och andra svenska rekommendationer angående "svarta" och "vita" vigslar kan vi bara beklaga att det fortfarande inte finns någon kontroll över sådana ombud som ger falsk information till människor som är både desperata och ibland helt omedvetna om att nu kommer de att bli skilda under en längre period, ibland definitivt. Det är ännu mer tragisk då barn finns med i bild, även om klienten inte är alltid fader, så finns ett band till barnet som då bryts med många konsekvenser för både barn och föräldrarna.

10.7

Det finns fortfarande ganska lite skydd som erbjuds till offer för trafficking. Vi träffar några av dem på häktet eller förvar, med dubbelt så mycket trauma och besvär. Just i denna utsatthet som har psykiska och medicinska sidor finns det även det rättsliga : en sådan offer måste få en specialiserad ombud som just har de rätta kunskap och erfarenheter som krävs i arbetet som ombud. Sedan, om de skall vittna mot sina förövaren, måste de få skydd både här och i hemlandet, något som sällan kan garanteras.

11.2.2

Användande av tolk, liksom inom andra område såsom sjukhuset och häkte, skall vara strikt reglerat. Som det påpekas i prop. är kravet på tolk högre vid domstol än vid förvaltningsmyndighet. Helst skall man även beakta landsområde samt religionstillhörighet. Detta har påpekats i flera remissvar, och även om det i praktiken är svårt att svara på det, är det till stor gagn för en rättsäker behandling av asylsökande.

Alla beslut skall vara översatta med motiveringar, något som inte görs idag (s137).

"Inom ramen för den planeringen ska bland annat utlänningens egen inställning till att återvända utredas. Utlänningen kallas regelmässigt till s.k återvändandesamtal eller motivationssamtal..."

Under just dessa samtal borde frågan om rätt till att få medborgarvittne ges, samt att kunna få försäkrad skydd eller uppföljning efter verkställighet eller kontakt med internationella NGO finnas tillgängliga.

12.2

Apropå regel om inhibition kan vi bara konstatera att även omprövning av beslut i större utsträckning finns, så är det sällen den beviljas, även om läkarintyg med andra instanser kommer med seriösa intyg och dokumentation.

12.2.2

Det borde ses över hur en utlänningen i princip kan bli rättslös om han/hon inte får adekvat ombud/jurist som bistå honom/henne i en specifik situation. Vi noterar att det finns inte heller någon begränsning i utlänningars möjlighet att skaffa sådan hjälp. Just att detta verkar så löst kan bli ett allvarlig problem.

12.2.3

Regeln om kostnadsfri rättshjälp gäller inte för vissa utlänningar. De som omfattas av Dublinförordningen får enbart ombud beträffande förvarsfrågan och inte angående övertagande av deras asylärende i ett annat EU land, något som kan äventyra deras asylprocess i stort.

Vi föreslår att ett ombud eller representant från en NGO ska bistå vederbörande tills mottagarlandet har tagit över ärendet.

Direktivet tar även upp frågan om verkställighet. Där Sverige uppfyller krav om kostnadsfri rättshjälp, mer än många EU länder. Men det brister i verkställighets momentet, då ombud i princip inte längre är ansvarig att undersöka eller bistå klienten.

13.1.2

Gällande sjukvård, speciellt om personen i fråga har varit utsatt för tortyr eller andra illa behandlingar som är väl dokumenterade, skall enligt Direktivet särskilda åtgärder vidtas. Det är inhumant att personer som har varit utsatta för tortyr eller annan illa behandling skall bli förvarstagen. Art 3 i Direktivet föreslår att begreppet ”utsatta personer” även skall gälla minderåriga, äldre, gravida kvinnor, ensamma flyktingbarn, offer för tortyr och våldtäktsoffer, och andra offer för olika form av övervåld. Detta finns redan med i minimum standards angående mottagande av asylsökande, Council Directive 2003/9/CE. Så är inte fallet då t ex flera tortyr offer har hamnat under lång tid på förvar och häktet, utan att få adekvat medicinsk hjälp. Detta har både CPT och andra instanser som Rapportören mot Tortyr påpekat "A doctor should be called without delay if a person requests a medical examination. The CPT considers that the period immediatly following deprivation of liberty is when the risk of intimidation and physical ill treatment is greatest." (12th General Report CPT/Inf 92 . 3 par 40-43)

Detta handlar inte bara om det som händer under förvars tid utan även vid bedömning av allvarliga risker vid verkställighet. Sker detta med flyg ligger sista ansvar hos flygkapten enligt internationella flygkonvention.

Under förvarsperioden ges enbart en del medicin, men långt ifrån i den utsträckning som borde ske. Vissa patienter får inte den adekvata medicin eftersom deras beslut snart kommer att verkställas. Detta har förekommit och måste undersökas mer noggrant. Eftersom det är kontrakt mellan MIV och Landsting om just denna fråga borde flera NGO få vara med och ha insyn i just hälsofrågan.

14.1.3

Vi ser "positivt" att verkställighetsförvar kommer att gälla enbart i nödvändiga fall innan en verkställighet. Dock sägs fortfarande ingenting om tid, något som kan göra att utlänningen kan bli förvarstagen upp till ett år kanske 18 mån. På olika förvar, som vi har redan sett, har praxis förändrats. International Federation for Human Rights föreslår att "förvar" skall som i Sveriges fall betecknas som "verkställighets - förvar". Och vi föreslår att även ordet "förvar" ses över. När tiden i dessa ärende skulle kunna uppgå till 18 månader, kan det inte betraktas som "verkställighets - förvar". Såsom Kommissionären för Mänskliga Rättigheter vid Europa Rådet påpekar, ska alla "verkställighetsförvar vara av en så kort period som möjligt". Det är just vad som står i ordet ”möjligt" som ska genomskåda syftet med beslutet.

Det är positivt att "risk för avvikande" eller "anta att vederbörande skall begå brott" tas bort.- Som det föreslås bör varje fall bedömas efter omständigheterna. Men just beslutet om förvar med dess allvar måste alltid komma som sista lösning och inte som regel. Det godtyckliga finns fortfarande med. Det är ändå frihetsberövande vi talar om. Det finns här ingen hänvisning till EKMR.

Europadomstolen har fastlagt följande:

"any deprivation of liberty under Art 5 . 1 in the ECHR will be justified only for as long as deportation proceedings are in progress. If such proceedings are not prosecuted with due diligence, the detention will cease to be admissible under Art 5. 1 in ECHR. Cf case of Chahalv v. the United Kingdom judgment of 15 nov.1996, 113) The Human Rights Committe also considers that the Art 9 ICCPR excludes detention for extended periods when deportation might be impossible for legal or other considerations."

Detta innebär att de nationella myndigheterna är förpliktigade att verkställa ärende snarast möjligt med hänsyn till skyddsbehoven, så att tid i förvar inte förlängs i onödan. Detta har klart försämrats de senaste åren, efter en tids med mer generositet i att besluta om uppsikt i väntan på verkställighet.

14-2-1

Som redan påpekat tidigare anser vi att det råder oklarheter beträffande vilken myndighet som "äger" ärendet, om personen i fråga är häktesplacerad. Är det Polisen, MIV eller Kriminalvården ? Vid kontakt med respektive vill ingen ta det yttersta ansvaret, men alla var ansvariga samtidigt. Därför föreslår vi att häktesplacering upphör så att Sverige uppfyller FN: s krav och kritik i just denna fråga. Vi föreslår att en eller flera avdelningar speciellt skapade vid förvar för dessa "speciella" ärende skapas så att både personalen vid respektive myndighet och förvarstagna får en rättvis behandling enligt normer som flöjer EKMR.

14.3.3

Direktivet föreslår att omprövningar av ärende skall övervakas av en rättslig myndighet, om förvarstagande gällt en längre period. Just nu finns det inte en sådan myndighet. Vi föreslår att JO skulle kunna uppfylla en sådan roll, både vad gäller ärendet samt situationen i övrigt för de förvarstagna. Om regeln om muntlig förhandling skall behållas måste den användas mer generöst och oftare än idag. Det finns alldeles för många ombud som vägras vara med vid muntlig förhandling, då de har viktig information att meddela vid domstolsbeslut.

14.4

Direktivet om tidsgränsen ställer 18 mån. som gräns. I utredningen står det 12  månader som max tid, och även om reglerna i 10 kap.4 UtlL innehåller tidsgränser som är kortare än 6 mån, dvs. 2 mån, så sker det ofta nya beslut efter 2 mån utan säkrare kontroll . Där skulle JO kunna göra mera observationer, såsom CPT redan gjort. Under de senaste åren har regeln varit, för förvarsbeslut tagna av Migrationsverket, att helst inte gå längre än 6 månader, utan sedan övergå till uppsikt. Detta har förändrats en del, och med polisärenden är praxis annorlunda.

16.3

A propå dessa möjligheter till aktiviteter har vi hittills sett följande. Varje förvar ordnar det som kan göras efter egna behov och inte minst efter resurser. Dessa sistnämnda är alltid varierande och ofta minskande, något som ställer till en del praktiska problem. Många handläggare och förvarstagna har klagat över det. I Märsta är tiden för att vara på rastgården begränsad, men i Flen är det mer flexibelt att gå ut under dagen. Tillgång till internet och motionslokal tycks däremot vara bättre i Märsta än i Flen. NGO hade under en längre tid ansvar för en del aktiviteter såsom måleri etc, något som borde uppföljas regelbundet och dokumenteras.

Vi kan bara nämna att det var längesedan vi såg barn på förvar. Vi har bara hört om några familjer som under transit vidare från Norrland till Arlanda har övernattat där.

11 kap. 1 & UtlL säger tydligt att en utlänning som hålls i förvar skall behandlas humant och att hans eller hennes värdighet ska respekteras. Även om detta oftast respekteras på det fysiska plan, med reservation för det vi inte får se, så har vi noterat att det psykiska och det andliga lidande hos dessa patienter blir större desto längre förvars tiden förlängs. Praxis med uppsikten med möjlighet för en NGO att gå in som garant har visat sig vara positivt i några ärenden.

Kontakt med andra personer än närstående finns, men inte i den omfattning som borde ske. Detta är ett åtagande som enligt vår mening har inte åtföljts av NGO på ett sätt som är tillfredställande ur den förvarstagne perspektiv. Det har blivit helt enkelt svårare att rekrytera frivilliga för besöksverksamhet, om vi ser tillbaka på de tio senaste åren.

Vi ser allvarligt på att asylsökande under en stor del av utredningen misstänkliggörs och framställs som en enkel utlänning, för att inte säga en brottsling, något som i internationella konventioner regleras på ett annat sätt. (CAHAR:s guideline 12) Parliamentery Assembly Recomm 1547 (2002), “The authority must be clear and inform the authorities of the state of origin, and even their own, and ensure that the expelled persons are not considered criminals". Detta gäller inte bara vid utvisning utan även som behandling i väntan på verkställighet. Att över huvud taget placera en asylsökande på häktet är oacceptabelt. Både FN s rapportör mot Tortyr samt CPT har kritiserat gällande praxis, och personalen på respektive häktet och förvar ogillar dessa åtgärd. (CAHAR  guideline 10 Conditions of Detention pending removal) En annan lösning måste därför ses över som vi nämnde förut. (s176) Att besöksverksamhet av NGO vid förvaret inte är regelrat i svensk lag måste ändrats. Även om MIV uppskattar NGOs närvaro, dess rätt måste förankras i lag så att direktivet respekteras fullt ut.

Direktivet i stort har fått mycket kritik, varav en hel del befogad. Men samtidigt försöket att harmonisera dessa frågor på ett europeisk nivå kräver först att det harmoniseras inom respektive land, något som vi anser är fortfarande svårt och en långvarig process. Dialog och samtalskvalitén mellan NGO och myndigheter som bär ansvar på dessa områden bör förstärkas, samt även dialogen med hälsovården.

För Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd

Ingeborg Sevastik, ordförande       Jean-Luc Martin, sakkunnig i FARR

oktober 2009

Du behövs!

Du behövs i FARR:s verksamhet!

Alla asylkommittéer, flyktinggrupper och andra föreningar som på olika sätt organiserar eller stödjer asylsökande eller papperslösa är välkomna att bli medlemmar i FARR. Som medlemsgrupp får ni del av utskick och diskussion grupperna emellan, ni kan utnyttja FARR:s studiematerial och seminarier och ni kan påverka vilken politik FARR ska driva gentemot politiker och beslutsfattare. Nätverkets främsta uppgift är att dela våra gemensamma kunskaper.

Du som själv är berörd som asylsökande eller papperslös, eller för att du arbetar med dessa frågor i ditt yrke eller engagerar dig på egen hand, är också mycket välkommen som medlem. Genom FARR kan du få stöd och information och kontakt med andra inom rörelsen. Ditt medlemskap är viktigt för oss. Alla FARR:s kunskaper bygger på medlemmarnas erfarenheter.

orange knapp

Kontakt

+468-710 02 45

info(a)farr.se

Box 391,
101 27  STOCKHOLM

Medlemssidor

Medlemssidorna är just nu stängda på grund av resursbrist. Vi hoppas kunna öppna ett nytt medlemsforum på en annan plattform.

Stöd FARR!

  

SWISH

123 327 8983

Postgiro 520890-5