1

Vilket återvändande? Och till vad?

FARR har tagit del av Delmis rapport ”De som skickades tillbaka”.

Det är angeläget att förstå vilka problem som uppstår vid tvångsutvisningar och andra typer av återvändande. Delmis rapport är ett viktigt och välkommet bidrag till detta. Men till åtminstone Afghanistan borde det inte ske några utvisningar alls på grund av säkerhetsläget i landet. Personer med utvisningsbeslut väljer idag att fly till ett annat EU land med en mindre stram praxis mot Afghanistan eller i de flesta fall stanna i Sverige, ibland utan vare sig boende eller medel till livets nödtorft.. Med förfäran ser FARR, delvis med rapporten som underlag, att en svår tillvaro utan papper i Sverige trots allt är mer uthärdlig än att utvisas till Afghanistan.

Oklarheter kring återvändadestöd
FARR känner igen mycket av den bild Delmi presenterar i rapporten. Återvändandestödet som det är utformat idag är både svårt att förstå och innebär en osäkerhet om en person faktiskt kommer få del av det efter att ha lämnat Sverige. FARR efterfrågar rimlig uppföljning, både av återvändandestödets funktion och effekt, men också av hur livet utvecklat sig för personer som faktiskt hörsammat myndigheternas uppmaning att lämna Sverige.

Vilket återvändande?
FARR vill betona att många personer som räknas som medborgare i Afghanistan till stora delar levt sitt liv utanför landet, och har ingen eller liten erfarenhet av landet. Rapporten lyfter detta och föreslår mer information i “återvändande”-processen. FARR vill framhålla att “återvändandet” också är särskilt riskfyllt för utsatta personer och för dem som saknar nätverk, något som inte går att lösa med mer information. Detta gäller också en del av dem som utvisas till Irak.

FARR anser att det är djupt oetiskt att mot en engångssumma och utan ordentlig uppföljning utvisa personer till mycket oroliga länder där säkerhetsläget snabbt kan ändras.