Yttrande över betänkandet Kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för vissa grupper (SOU 2025:53).
Inledning
Flyktinggruppernas Riksråd (härefter FARR), bildades 1988 och är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som hjälper och samordnar grupper och enskilda som arbetar för att stärka asylrätten, bland annat genom direktstöd och rådgivning till asylsökande. Cirka 50 medlemsföreningar är anslutna till FARR. I dessa samlas erfarenheter om hur lagen tolkas, vilka som skyddas eller nekas skydd och vilka konsekvenserna blir för dem som berörs. Bland medlemmarna finns också ett antal advokater och flera hundra enskilda medlemmar, varav en del själva har erfarenhet av att vara asylsökande.
Övergripande synpunkter
FARR avstyrker utredningens huvudförslag om nya modeller för kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd. Förslagen riskerar att inskränka principen om lika rättigheter och möjligheter samt leda till strukturell diskriminering av redan utsatta grupper, såsom personer med funktionsnedsättning, etniska minoriteter, kvinnor, barn och äldre.
Utredningens egen genomgång visar på flera allvarliga risker för försämrade levnadsvillkor, ökad ekonomisk utsatthet och fördjupade klyftor i samhället. Trots detta drar utredningen slutsatsen att förslagen är förenliga med Sveriges folkrättsliga åtaganden, vilket FARR starkt ifrågasätter. FARR konstaterar att utredningens förslag väcker allvarliga frågor i relation till Sveriges internationella förpliktelser och mänskliga rättigheter. FARR instämmer i den kritik som framförts av både Diskrimineringsombudsmannen och Svenska kyrkan i detta avseende.
Mot bakgrund av ovanstående avstyrker FARR de två huvudsakliga förslagen om modeller för kvalificering till socialförsäkring respektive ekonomiskt bistånd.
Migration mer komplext än teorier om tilldragningseffekt
FARR motsätter sig utredningens användning av så kallade tilldragningseffekt som analytisk ram för migration, då denna typ av förenklade resonemang riskerar att förminska de komplexa, långvariga och ofta tvångsmässiga processer som präglar människors rörlighet. Teorin om tilldragningseffekter bygger på antaganden om frivillighet och kalkylerad nytta, föreställningar som sällan speglar verkligheten för människor som befinner sig i djup utsatthet. Utöver detta saknas det tydligt vetenskapligt stöd för påståendet att generösare välfärdsförmåner skulle utgöra ett avgörande incitament för migration. Även Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) konstaterar i sitt remissvar att det inte är klarlagt om kvalificeringsvillkor för bosättningsbaserade förmåner har någon betydande effekt på migration, och att eventuell påverkan är okänd till omfattning. Vidare präglas de forskningsresultat som utredningen hänvisar till av hög osäkerhet både när det gäller effekten på migration och på sysselsättning.
Mot bakgrund av Sveriges nuvarande migrationspolitik, som är bland de mest restriktiva inom EU, är det dessutom svårt att se hur välfärdsstatens trygghetssystem kan utgöra någon reell “tilldragningseffekt”. FARR menar att en rättighetsbaserad migrationspolitik måste utgå från internationella åtaganden om skydd och icke-diskriminering, inte från antaganden och föreställningar om att ekonomiska incitament styr människors flykt eller migration. Förslag om att ytterligare kvalificera tillgången till välfärd för att motverka påstådda tilldragningseffekter riskerar att urholka grundläggande rättigheter – särskilt för personer som redan befinner sig i en mycket utsatt situation, liksom att bryta mot internationella konventioner och åtaganden.
Laglig vistelse som krav för bosättning i socialförsäkringens mening
Förslaget att införa krav på laglig vistelse för att anses bosatt i socialförsäkringsbalkens mening innebär att personer som i praktiken är bosatta i Sverige, men som ännu inte uppfyller formella krav, utestängs från centrala skyddssystem. Detta gäller också för personer som vistas i landet med tillfälliga tillstånd eller som befinner sig i pågående prövningsprocesser. Erfarenheter från tidigare lagstiftningsarbete, där motsvarande begränsningar prövats i socialtjänstlagen, har visat att ett sådant krav står i konflikt med flera centrala rättighetsinstrument.[1]
Att begränsa välfärden utifrån juridisk status innebär att man bortser från att centrala samhällstjänster ofta utgör grunden för människors möjlighet till arbetsmarknadsetablering och självförsörjning. Att koppla trygghetssystemens stöd till redan etablerad ställning på arbetsmarknaden skapar dessutom en logisk motsägelse: system som är avsedda att ge skydd vid avsaknad av trygghet riskerar att bli tillgängliga enbart för dem som redan har en sådan trygghet. Effekten blir att rätten till en skälig levnadsnivå och grundläggande social trygghet inte längre garanteras alla som vistas i landet, utan knyts till juridisk status. Denna förskjutning innebär att formella kriterier ges företräde framför mänskliga behov, vilket i sin tur hotar att urholka skyddet för de mest utsatta och försvaga samhällets sociala skyddsnät.
Utredningarna som rör etableringsperioden för skyddsbehövande verkar inte samordnade och slår mot samma grupper från olika håll. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har i sitt remissvar om etableringsboendelagen påpekat att utredningen inte förklarat hur de nyanlända ska ha möjlighet att betala hyra för sina anvisade boenden, särskilt om de inte kommer att få barnbidrag eller bostadsbidrag.[2] Vi kan tillägga att om de nyanlända tvingas lämna etableringskommunen efter tre år drabbar det dem som börjat arbeta och även barn som kommit in i förskola eller skola, samtidigt som de ännu inte uppnått kvalificeringskravet. Fler kan tvingas söka försörjningsstöd istället – men ytterligare en utredning har samtidigt föreslagit bidragstak särskilt för stora familjer.[3]
Arbetsmarknadsfokus på bekostnad av rättigheter
FARR är kritiska till hur den föreslagna modellen med fem års kvalificeringstid, där kortare tid kan medges vid uppfyllt inkomstkrav, slår oproportionerligt mot grupper som redan har begränsade möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Personer med funktionsnedsättning, äldre, kvinnor med omsorgsansvar och personer som utsätts för rasism på arbetsmarknaden riskerar att i praktiken helt stängas ute från socialförsäkringens skydd under en lång period. Inkomstkravet innebär att tillgång till trygghetssystemen görs beroende av att individen redan lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Samtidigt visar utredningens egna beräkningar att arbetslösheten i den aktuella målgruppen är runt trettio procent och att diskrimineringen på arbetsmarknaden är omfattande. Utredningen saknar även förslag på åtgärder som skulle motverka dessa etableringshinder, varför det är svårt att se hur de föreslagna kvalificeringskraven skulle uppnå sitt syfte att öka sysselsättningen. I en genomgång av tidigare forskning kring kommunala insatser för flyktingar och anhöriga visar Delegationen för migrationsstudier (Delmi) att aktiveringskrav bör tillämpas med stor försiktighet. Forskningen finner inga tydliga bevis för att krav kopplade till ekonomiskt bistånd ger positiva resultat, vilket talar för att effektiva åtgärder snarare handlar om att erbjuda stöd än att införa motkrav.[4]
Samtidigt föreslår utredningen att kvalificerad arbetskraft bör kunna kvalificera sig till socialförsäkringssystemet redan efter sex månader i Sverige. FARR menar att grundläggande sociala rättigheter inte bör villkoras av en individs position på arbetsmarknaden och att rätten till stöd måste gälla alla, oavsett utbildningsnivå eller yrkestillhörighet. Förslaget speglar en instrumentell människosyn där individens värde kopplas till arbetsmarknadsnytta, och det innebär ett principiellt avsteg från den välfärdsmodell som länge kännetecknat svensk politik.
Arena Idé har tidigare i sin rapport Integrationens slut – En analys av Tidöavtalet (2023) visat på att ett ensidigt fokus på snabb sysselsättning snarare än rätt typ av arbete riskerar att låsa fast individer i lågkvalificerade yrken och fattigdom. Detta drabbar inte bara individens hälsa och framtidsutsikter, utan innebär även en förlust för samhället när kompetens inte tas till vara. Rapporten hänvisar även till forskning från Nordiska ministerrådet som visar att satsningar på utbildning och validering av yrkeskunskaper är mer effektiva för långsiktig integration än krav på omedelbar anställning.[5]
I ett välfungerande välfärds- och arbetsmarknadssystem bör tillgång till grundläggande rättigheter och trygghet inte villkoras genom kvalificeringskrav. Sådana krav riskerar alltid att fungera som exkluderande filter som förstärker ojämlikhet och marginalisering. Istället behöver staten och kommunerna åläggas ett tydligt och långsiktigt ansvar att undanröja strukturella hinder för delaktighet. Det innefattar satsningar på språkutbildning, kompetensvalidering och arbetsmarknadsintegration, samt ett kraftfullt arbete mot diskriminering på arbetsmarknaden. Politiken bör utgå från att det är samhällets ansvar att säkerställa människors möjlighet till delaktighet och egen försörjning, snarare än att flytta ansvaret till individen genom inskränkningar i välfärden.
Brister i rättssäkerhet
Bestämmelsen om undantag på grund av “synnerliga skäl” ger, enligt utredningen själv, ett betydande utrymme för skönsmässiga bedömningar. Avsaknaden av tydliga och enhetliga kriterier medför en risk för inkonsekvent rättstillämpning, där likartade fall kan komma att bedömas olika. Detta undergräver inte enbart rättssäkerheten, utan riskerar även att leda till diskriminering och bristande likvärdighet. För att undantagsmöjligheten ska fungera rättssäkert krävs tydliga, transparenta och rättsligt förankrade tillämpningskriterier.
Jämlikhets- och jämställdhetsperspektivet
FARR är kritiska till hur jämställdhets- och jämlikhetsperspektivet beaktas i utredningen, inte minst gällande hur utredningen själv konstaterar att förslagen väntas leda till minskad jämställdhet och ökad ekonomisk utsatthet, särskilt bland kvinnor från tredjeland. Utredningen pekar också på att personer som redan är utsatta på andra sätt, exempelvis offer för våld i nära relationer och deras barn, riskerar att drabbas extra hårt. Även om möjligheten att få insatser utöver ekonomiskt bistånd kvarstår, visar utredningen att ekonomisk hjälp till personer som inte uppfyller kraven för bistånd kan bli mycket osäker. På så sätt riskerar de att bli utlämnade till förövaren eller hänvisade till akut nödbistånd där socialnämnderna inte har någon skyldighet att bistå.[6] För dessa personer kan kvalificeringskraven därmed i praktiken innebära att möjligheten att lämna en våldsam relation kraftigt begränsas eller försvåras, vilket står i direkt konflikt med nationella jämställdhetsmål och internationella åtaganden som ålägger staten att skydda våldsutsatta kvinnor oavsett juridisk status.
Konsekvenserna för barn är också påtagliga, där 60 000 barn uppskattas påverkas av förslaget enligt utredningen. Barnbidraget utgör en av de största enskilda besparingarna i förslaget, trots att utredningen själv konstaterar att stödet inte påverkar föräldrars arbetsutbud. Det finns omfattande forskning som visar på att minskad tillgång till ekonomiskt stöd för barnfamiljer leder till ökad barnfattigdom, försämrade skolresultat och negativa hälsoeffekter som kan följa barnet in i vuxenlivet. Det skulle vara uppseendeväckande om regeringen skulle föreslå åtgärder som aktivt motverkar möjligheterna för barn att lämna sitt närmaste bostadsområde, delta i fritidsaktiviteter, ta del av kultur med mera – trots allt tal om att satsa på förebyggande åtgärder mot utanförskap och ungdomskriminalitet.
FARR är kritiska till att utredningen inte tar Barnkonventionen och barnets bästa i beaktning, en allvarlig brist som gör att förslaget inte kan anses förenligt med konventionens krav. I sin barnrättsliga genomgång av Tidöavtalet har Rädda Barnen (2022) tidigare lyft hur krav på kvalificering till barnbidraget och föräldrapenning kommer att drabba de som redan är utsatta: ”Barnbidrag inrättades för att vara ett generellt bidrag till alla barn, utan att göra skillnad på föräldrarnas situation, och har varit väldigt viktigt för att undvika stigmatisering och utanförskap. Att villkora detta utifrån status som nyanländ gör att hela poängen med barnbidraget faller”.[7] FARR ser en påtaglig risk att förslaget underminerar principen om lika rättigheter och möjligheter.
Statlig produktion av exploaterbarhet och ökad kriminalitet
Utredningen medger också att förslagen riskerar att leda till negativa samhällseffekter, däribland ökad kriminalitet och exploatering, särskilt bland unga, och en högre grad av svartarbete. Dessa risker är direkt kopplade till att människor stängs ute från grundläggande trygghetssystem och därmed tvingas söka andra vägar till försörjning. På det här sättet bidrar regeringen själv till att skapa det “skuggsamhälle” som den säger sig vilja motverka – samtidigt som ansvaret läggs på migranter, som görs till syndabockar i ett system som konsekvent undergräver deras möjligheter till ett drägligt liv. Samtidigt saknas en analys av de samhällsekonomiska följderna av en sådan utveckling. Utredningen gör gällande att kommuner kan behöva bära ökade kostnader för akuta insatser, och civilsamhället förväntas ta ett större ansvar för grundläggande behov. Detta innebär en förskjutning av ansvar från stat till kommuner och ideella organisationer, där civilsamhället förväntas ta över grundläggande samhällsfunktioner med risk för ojämlikhet och bristande likvärdighet över landet. Enligt utredningens egna bedömningar kan reformens konsekvenser i praktiken därmed förvärra det utanförskap som reformen påstås vilja motverka.
Sammanfattning
Förslagen i SOU 2025:53 innebär en genomgripande förändring av den svenska välfärdsmodellen, där grundläggande sociala rättigheter villkoras på ett sätt som riskerar att skapa strukturell ojämlikhet, ökad utsatthet och diskriminering. Förslagen ska också ses i ljuset av regeringens och Sverigedemokraternas övergripande migrationspolitiska målsättning: att minska invandringen så mycket som möjligt, öka återvändandet och successivt inskränka rättigheter för personer som ännu inte blivit svenska medborgare. Som många andra utredningar de senaste åren är denna hårt styrd av regeringens direktiv som bygger på Tidöpartiernas föreställningar om invandrares egenskaper snarare än fakta och forskning. Förslagen bygger på idén att invandrare inte vill försörja sig själva utan måste pressas till det. FARR uppmanar regeringen att släppa sådana spekulationer och istället ta intryck av utredningens egen redovisning om risk för allvarliga effekter, inte minst för barns levnadsvillkor, om de beställda förslagen genomförs.
Tillsammans utgör dessa åtgärder en politik som systematiskt försvårar människors möjlighet att bli en del av samhället, snarare än att stödja etablering, integration och egenförsörjning. Istället för att främja delaktighet riskerar förslagen att få motsatt effekt, genom att människor tvingas prioritera kortsiktig överlevnad framför långsiktig etablering, vilket utredningen själv konstaterar riskerar att leda till ökad fattigdom, en växande informell arbetsmarknad och sårbarhet för exploatering.
De föreslagna inskränkningarna är inte proportionerliga i förhållande till sina uttalade syften och strider mot flera av Sveriges internationella åtaganden, däribland principerna om icke-diskriminering och barns rätt till social trygghet. Samtidigt skapas ett samhälle som ställer grundläggande rättigheter i beroendeställning till medborgarskap eller arbetsförmåga.
FARR uppmanar därför regeringen att avslå förslagen i SOU 2025:53 och i stället utforma reformer som stärker människors faktiska möjligheter till etablering, arbete och delaktighet, utan att inskränka tillgången till grundläggande trygghet. En rättighetsbaserad migrations- och välfärdspolitik, där social trygghet ses som en förutsättning för sysselsättning och inte dess belöning, är avgörande för ett inkluderande, hållbart och jämlikt samhälle.
För FARR:s styrelse,
_________________________
Markus Henriksson, ordförande
[1] SOU 2025:15 ”Stärkta drivkrafter och möjligheter för biståndsmottagare”.
[2] SKR (2025) SKR:s yttrande – Etableringsboendelagen – Ett nytt system för bosättning för vissa nyanlända (SOU 2025:35).
[3] SOU 2024:41 ”Styrkraft för lyckad integration”.
[4] Engdahl m.fl. (2022). (Kommunala) insatser för att underlätta flyktingars arbetsmarknadsinträde, s. 7; se även Pelling, Integrationens slut – en analys av Tidöavtalet.
[5] Pelling (2023). Integrationens slut – en analys av Tidöavtalet, s.22.
[6] SOU 2025:53, Kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för vissa grupper, s.419.
[7] Rädda Barnen. (2022). Tidöavtalet och barnrätten – En översiktlig analys, s.6.