Brott och bristande vandel

Utvisning på grund av bristande vandel

Tidöpartierna vill utreda möjligheten att utvisa personer med uppehållstillstånd i Sverige på grund av bristande vandel. Förslaget redovisas nedan.

Nuvarande reglering
Idag kan enskilda inte utvisas på grund av bristande vandel. 

Tidöpartiernas förslag
Tidöpartierna vill utreda möjligheten att utvisa personer med uppehållstillstånd i Sverige på grund av bristande vandel. Med bristande vandel avses enligt Tidöpartierna bland annat prostitution, missbruk, “association med kriminell organisation, nätverk eller klan” och deltagande i “våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden”. En utredning ska också lämna förslag till lagstiftning som inför utvisning på grund av bristande vandel i den mån det är rättsligt möjligt utifrån svensk grundlag, EU-rätten, Europakonventionen och andra folkrättsliga åtaganden.

---

Större möjligheter att utvisa på grund av brott

Tidöpartierna vill tillsätta en utredning som ska ges i uppdrag att skärpa reglerna om utvisning på grund av brott. Reglerna skärptes så sent som i augusti 2022 på initiativ av den förra regeringen, men Tidöpartierna vill skärpa reglerna ytterligare i linje med de tillkännagivanden som socialförsäkringsutskottet meddelade i samband med att lagändringarna antogs. Förslaget redovisas nedan, efter en kort sammanfattning av den nuvarande regleringen vad avser utvisning på grund av brott.

Nuvarande reglering
Enligt gällande lagstiftning är utgångspunkten att frågan om utvisning på grund av brott när en person som inte är svensk medborgare är åtalad för ett brott som kan leda till fängelse och döms till ett svårare straff än böter. Därtill krävs det antingen att det kan antas att personen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige eller att brottet är så allvarligt att personen inte bör få stanna kvar i landet. I praktiken innebär detta att utvisning kan bli aktuellt vid upprepad brottslighet av mindre allvarligt slag, som exempelvis olovlig körning eller trafiknykterhetsbrott. Men även vissa brottstyper, som fickstöld, kan leda till utvisning utan tidigare brottslighet eftersom det har ansetts utgöra brottslighet som tyder på en “yrkesmässig verksamhet”. För att utvisning ska bli aktuellt i situationer där det inte bedöms föreligga en återfallsrisk krävs att brottet kan ge minst 6 månaders fängelse eller att brottet annars är av sådan karaktär att personen inte bör stanna kvar i Sverige (exempelvis om personen har begått ett hedersbrott, hatbrott eller brottet riktat utövats i en nära relation eller mot barn eller äldre).

Tidigare fanns ett förbud mot utvisning av personer som kom till Sverige före 15 års ålder och hade vistats i Sverige i minst fem år när åtal väcktes. Genom lagändringen 2022 kan sådana personer numera utvisas förutsatt att brotten i fråga kan ge minst två års fängelse eller “annars är av sådan karaktär att han eller hon inte bör få stanna kvar i Sverige”. Personen kan även utvisas om den frekvent återfallit i brott. 

En flykting, oavsett ålder eller hemvisttid i Sverige, får utvisas endast om denne har begått ett synnerligen grovt brott med ett straff som motsvarar minst fem års fängelse och det skulle innebära “allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet” att låta personen stanna i Sverige. Utvisning får också ske om personen i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta med sådan verksamhet här.

Tidigare fick personer som haft permanent uppehållstillstånd sedan fyra år tillbaka, oavsett skyddsstatus, endast utvisas om det finns synnerliga skäl. Genom lagändringen år 2022 togs dock den begränsningen bort, och inget undantag görs längre för personer med permanent uppehållstillstånd. Istället beaktas vistelsetiden vid en sammantagen bedömning av personens etablering i Sverige. 

När en domstol överväger att utvisa en person på grund av brott måste skälen för utvisning vägas mot personens anknytning till Sverige. . Ju starkare skälen för utvisning är, desto starkare måste personens anknytning till Sverige vara för att utvisning inte ska ske. Domstolen ska särskilt beakta i vilken utsträckning personen har “etablerat sig” i det svenska samhället. Om personen har barn så ska domstolen beakta barnets behov av kontakt med personen, hur kontakten dem emellan har varit och hur den skulle påverkas av en utvisning. 

Ett beslut om utvisning meddelas för det mesta med ett beslut om återreseförbud. Återreseförbudets längd beror i första hand på brottets allvar. Ett brott som motsvarar mindre än ett års fängelse leder till 5 års återreseförbud medan ett brott som överstiger ett års fängelse men inte två års fängelse ger återreseförbud i tio år. Brott som motsvarar två års fängelse leder till återreseförbud på livstid. De nedre gränserna för återreseförbud sänktes ansenligt i samband med lagändringen i augusti 2022, liksom längden på återreseförbudet. Även andra omständigheter kan dock vägas in, som risken för återfall i brott, brottets karaktär och personens anknytning till Sverige.

En person som döms till utvisning brukar i regel först avtjäna sitt fängelsestraff i Sverige. Innan lagändringen i augusti 2022 skulle domstolen i samband med bedömningen av hur hårt straff den enskilde skulle få ta hänsyn till det men som en utvisning innebar för den enskilde, till exempel för att personen hade stark anknytning till Sverige. En utvisning medförde alltså en viss strafflindring såvitt avsåg fängelsestraffets längd. Sedan lagändringen i augusti 2022 har domstolen inte längre någon sådan skyldighet och straffet mildras alltså inte med anledning av en utvisning.

Innan domstolen fattar beslut om utvisning så måste den överväga huruvida det finns några hinder mot att utvisningsbeslutet verkställts. Domstolen får inte besluta om utvisning om det föreligger hinder för verkställigheten. Att den enskilde riskerar att utsättas för förföljelse, dödsstraff, tortyr eller annat omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning vid en utvisning är ett absolut verkställighetshinder. Att det finns anledning att anta att mottagarlandet inte kommer att ta emot den enskilde kan också utgöra verkställighetshinder. Om ett utvisningsbeslut har fattats och det därefter förekommer verkställighetshinder får en migrationsdomstol eller en migrationsöverdomstol bevilja den enskilde ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Tidöpartiernas förslag
Tidöpartierna vill tillsätta en utredning som ska få i uppdrag att föreslå att:

– utvisning alltid ska prövas när personer utan svenskt medborgarskap är åtalade för brott, 

– att utvisning ska ske vid betydligt mindre allvarlig brottslighet än idag (oavsett återfallsrisk), 

– att återfall i brott ska leda till utvisning även vid mindre allvarliga brott, 

– att inte större hänsyn ska tas till personens anknytning till Sverige än vad som krävs på grund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser, 

– att verkställighetshinder inte ska hindra en domstol från att fatta ett utvisningsbeslut, 

– att ett utvisningsbesut ska inhiberas istället för att ett tillfälligt uppehållstillstånd beviljas vid icke bestående verkställighetshinder,

– att personer som utvisats på grund av brott mot familjemedlemmar inte ska kunna återvända till Sverige på grund av anknytning de familjemedlemmarna,

– att reglerna om återreseförbud skärps och att återreseförbud alltid meddelas på livstid vid allvarlig brottslighet,

– att “utvisningsmen” tas bort som strafförmildrande omständighet.

När kommer förslagen att genomföras?
Tidöavtalet innehåller ingen tidsangivelse för när utredningarna kan komma att tillsättas. Vad beträffar förslagen som avser utvisning på grund av brott (men ej vandel) finns förslagen i Socialförsäkringsutskottets betänkande 2021/22:SfU28  och det råder samsyn om att en proposition ska läggas fram.

FARR:s åsikt om förslagen
Inledningsvis ifrågasätter FARR ändamålsenligheten av förslagen. Sedan lagändringen i augusti 2022 kan utvisning komma i fråga i betydligt fler situationer, och vid mindre allvarlig brottslighet än förut. Effekten av dessa förslag har ännu inte utvärderats. 

FARR ställer sig vidare kritiskt till att Tidöpartiernas förslag sammantaget innebär att även den levt i Sverige i många år, har etablerat sig här och i övrigt har stark anknytning till Sverige kan utvisas när denne vid ett enskild tillfälle har begått ett bötesbrott och även när det inte bedöms att personen kommer att återfalla i brott. Bland bötesbrotten återfinns bland annat trafikförseelser och snatteri. Förslagen framstår på intet sätt som proportionerliga och strider mot den proportionalitetsprincip som ska prägla straffrätten. 

FARR ställer sig därutöver kritiskt till förslaget om att verkställighetshinder inte ska hindra en domstol från att fatta utvisningsbeslut och till förslaget att utvisningsbeslut ska inhiberas när en utvisning inte kan verkställas. Utöver det lidande som det innebär för den enskilde och dennes anhöriga att leva i limbo med ett utvisningsbeslut som inte kan verkställas, riskerar förslaget att skapa onödiga kostnader för samhället genom uteblivna inkomster i statskassan och genom att resurser spenderas på att försöka verkställa ett icke-verkställbart beslut.

Därtill ställer sig FARR frågande till förslaget om att ta bort så kallade “utvisningsmen” som strafförmildrande omständighet, då detta skedde redan genom 2022 års lagändring.