En ny EU-pakt - men ingen solidaritet

Vid EU:s rådsmöte den 8 juni diskuterades pakten om asyl och migration, som skulle innebära “solidaritet” mellan EU-länderna. Ministrarna kom efter flera års diskussioner till ett beslut, något som Sveriges migrationsminister har hyllats för. Men beslutet visade sig mest innehålla begränsningar i asylmottagandet. Samtidigt flöt en båt med flera hundra människor ombord mot sin undergång utanför Grekland, utan att få hjälp. Några veckor senare offentliggjordes att EU förhandlat om ekonomiskt stöd från EU mot att Tunisien tar hand om migranter. Några länder har nu flaggat för att införa ännu fler möjligheter i pakten för att slippa ta ansvar för asylsökande.

Beslutet om pakten som togs under Sveriges ordförandehalvår är på flera sätt hårdare mot människor på flykt än kommissionens ursprungliga förslag. Med beslutet är de mest centrala akterna i pakten på väg att slutligen gå igenom. Det handlar om en ny version av EU:s asylprocedurförordning och en ny förordning om hantering och fördelning av asylsökande som ska ersätta Dublinförordningen. EU-parlamentet förväntas få majoritet för rådets linje i stort. Efter förhandlingar mellan rådet (medlemsstaternas representanter), parlamentet och kommissionen kan EU:s nya migrations- och asylpakt antagligen börja gälla någon gång under 2024.

Pakten: Fokus på återvändande, försvåra asyl

De förslag som antogs av ministerrådet av justitie- och migrationsministrar den 8 juni har stort fokus på återvändande och på att minska möjligheterna för flyktingar att få skydd inom EU. Några viktiga punkter:

Principerna i Dublinförordningen blir kvar i stort sett, det vill säga att det land som släppt in asylsökande har ansvaret för prövningen och den asylsökande som söker sig någon annanstans ska skickas tillbaka. När många ansöker samtidigt ska 30.000 asylsökande per år (ett litet antal jämfört med tidigare diskussioner) kunna fördelas bland de EU-länder som frivilligt åtar sig detta. De övriga länderna ska bidra med pengar eller andra insatser.
Alla irreguljärt inresta ska “screenas” i ankomstläger vid EU:s yttre gräns – i praktiken förvarstagande – med få undantag även för torterade, sjuka, funktionshindrade och gamla, ensamkommande barn, barnfamiljer.
Efter screeningen ska en stor del av de asylsökande placeras i ett snabbspår för asylprövning som ska ta högst 12 veckor, med färre rättigheter än i den vanliga asylprövningen. I snabbspår ska exempelvis skyddssökande från länder vars medborgare vanligen inte brukar få uppehållstillstånd hanteras. Om prövningen leder till avslag hamnar de sökande direkt i en återvändandeprocedur som också får ta högst 12 veckor.
Principen om “säkert tredje land” ska få användas mer, det vill säga att det blir lättare att efter snabbprocedur avvisa människor till länder som de har någon anknytning till. Tillsvidare kommer definitionen av vad som är ett säkert tredje land ligga på de enskilda medlemsstaterna. Det är alltså stor risk att länder kommer att bedöma ett tredje land som säkert bara personen har passerat igenom på väg till EU, ungefär som tanken var med avtalet mellan EU och Turkiet 2016.

Avtalet med Tunisien

Hur kan det komma sig att länder som Italien, Grekland, Cypern och Malta har gått med på att fortsätta ta ansvaret och härbärgera gränsläger? Det verkar handla om öppningen att själva få bestämma om vad som är ett säkert tredje land. Samtidigt med förhandlingarna inom EU pågick diskussioner mellan EU och Tunisien. Den 16 juli slöts ett avtal om partnerskap som innebar stora ekonomiska fördelar för Tunisien och ett löfte om samarbete mot “irreguljär migration” som ska motverka att människor korsar Medelhavet från Tunisien. Senare har skrämmande rapporter kommit om hur migranter i Tunisien forslats ut i öknen.

Fler skäl att slippa ge skydd tas in i pakten?

I pakten om asyl och migration ingår en “krisförordning”, som ska ge EU-länderna möjlighet att sätta vanliga asylregler åt sidan genom fler snabbprocedurer och minskade rättsgarantier om det uppstått en kris genom en stor mängd asylsökande eller andra oförutsedda händelser (“force majeure”). Nu vill några av medlemsländerna föra in ännu en möjlighet till undantag, nämligen “instrumentalisering”, det vill säga att ett annat land påstås driva människor till EU:s gräns i eget intresse. Förebilden är situationen när många asylsökande kom till Polens gräns från Belarus. Då satte Polen de vanliga asylreglerna ur spel och vägrade släppa in de sökande vilket gjorde att de under stora umbäranden blev fast i terrängen mot Belarus som inte ville släppa tillbaka dem. Kommissionen föreslog en separat “instrumentaliseringsförordning” förra året, men det blev inget beslut i rådet då eftersom flera medlemsstater insåg hur många problem en sån regel skulle medföra. Samorganisationen ECRE (European Council on Refugees and Exiles) hade kampanjat mot förslaget, en kampanj som FARR deltog i. Men nu kan det alltså komma att smygas in i en annan förordning.

Kampanjen för solidaritet

FARR var även med i en kampanj organiserad av 17 gräsrotsorganisationer runtom i Europa. Under mottot “Give Solidarity a Chance” samlades ca 40.000 namn för en solidarisk flyktingpolitik i Europa. Kampanjen lyfte personliga berättelser från invånare som visar solidaritet med flyktingar i sitt dagliga liv. Petitionen har överlämnats av en organisation i Spanien till det nuvarande spanska ordförandeskapet.

Solidaritet med vem?

Det har talats mycket om solidaritet mellan EU:s länder och att alla ska ta emot flyktingar. Pakten i den nya utformningen innehåller inte mycket av detta. Gränsländerna får behålla ansvaret – men det är ett ansvar vars innehåll har skalats ner till ett minimum och som dessutom ska kunna lämpas över på länder utanför EU. Än mindre finns av solidaritet med flyktingarna. Den solidaritet som finns handlar snarast om att hålla ihop mot att behöva ta emot flyktingar i EU.

Samtidigt som pakten förhandlades skedde ännu en fartygskatastrof i Medelhavet. Det var en av många, men den kostade hundratals människor livet och uppmärksammades bland annat på grund av att så många kvinnor och barn befann sig instängda under däck. Flera rapporter har visat att båten iakttogs av grekisk gränspolis och att larmen ignorerades i många timmar innan den sjönk och dödsfällan slog igen.

Krig och förtryck har inte upphört. Vi kan förvänta oss att pressade människor kommer att fortsätta riskera livet för att nå säkerhet. FARR:s åsikt är att det som behövs är säkra vägar, inte nya hinder som gör resorna farligare.