Gemensamt uttalande från civilsamhället om EU-ministerrådets ståndpunkt angående återvändandeförordningen

Vi, undertecknade civilsamhällesorganisationer i hela Europa, uttrycker vår djupaste oro över den riktning som diskussionerna om förslaget till återvändandeförordning för närvarande tar i Ministerrådet. Den kompromisstext som utarbetats av det danska ordförandeskapet, som återspeglar ändringsförslag och ståndpunkter som framförts av flera medlemsstater, utgör en allvarlig och exempellös försämring av skyddsåtgärder, rättssäkerhet och standarder för grundläggande rättigheter inom EU:s återvändandepolitik samt den bredare ram för lagstiftningen.

Redan från början utgjorde den Europeiska kommissionens förslag ett betydande steg bakåt genom att försvaga rättsskyddet, införa mera straffbestämmelser och ytterligare begränsa utrymmet för ett rättighetsbaserat tillvägagångssätt inom ramen för EU:s återvändandepolicy. EU institutioner och medlagstiftare har möjlighet att åtgärda dessa brister och anta ett mer rättighetsbaserat regelverk under förhandlingarna. För majoriteten av medlemsstaterna går de föreslagna ändringarna dock inte tillräckligt långt. Vi är oroade över att medlemsstaterna systematiskt försvagar och, i vissa fall, helt undanröjer de begränsade skyddsåtgärderna som ingår i förslaget. I stället för att förstärka EU:s förpliktelser avseende mänskliga rättigheter, främjar rådet bestämmelser som skulle:

Öka risken för en obestämd tidsfrist för frihetsberövande genom att utöka omfattningen av frihetsberövandet samtidigt som perioderna för förvar förlängs utöver kommissionens föreslagna 24 månader med ytterligare en sex månaders förlängning, vilket är långt utöver den nuvarande gränsen på 18 månader. Det är viktigt att notera att den maximala förvarstiden skulle kunna tillämpas separat i varje medlemsstat. Detta skulle kunna leda till att individer hålls i förvar på obestämd tid i olika medlemsstater, långt utöver vad som är nödvändigt, proportionellt eller förenligt med EU-lagstiftning och rättspraxis i de europeiska domstolar.

Försvaga effektiva rättsmedel och skydd mot avvisning genom att undergräva meningsfulla och individbaserade bedömningar av tillhörande risker med avvisning (respektera non-refoulement principen) genom införandet av flera undantag samt avskaffandet av självmanta prövningar av myndigheter. Förslaget begränsar ytterligare den uppskjutande effekten av överklaganden och tar bort minimiperioder under vilka tredjelandsmedborgare kan överklaga. Detta innebär att personer kan avvisas innan de har haft möjlighet att överklaga beslutet eller få tillgång till ett effektivt rättsmedel.

Avsevärt utöka bevisbördan och de skyldigheter som åligger tredjelandsmedborgare att uppvisa samarbetsvilja under återvändandeförfarandet. Om detta tillämpas skulle det påverka nästan alla individer i irreguljära situationer och omfatta skyldigheter som ligger bortom deras rimliga möjligheter, till exempel saknad av uppehållstillstånd eller att de inte har en tillförlitlig adress, vilket drabbar många asylsökande. De som bedöms som icke-samarbetsvilliga kan drabbas av allvarliga sanktioner, inbegripande förvarstagande samt straffrättsliga och ekonomiska sanktioner.

Undergräva ett gemensamt återvändandesystem genom att införa möjligheter för medlemsstaterna att i många fall hänvisa till nationell lagstiftning beträffande grunder för förvar, skyldigheten att samarbete och ekonomiska sanktioner. Detta riskerar att underminera rättssäkerheten, förenligheten och den konsekventa tillämpningen av EU:s återvändandepolicy.

Behålla möjligheten att inrätta utvisningscenter (”återvändanden”) i EU-lagstiftningen, trots de allvarliga risker för mänskliga rättigheter som det innebär och trots att det strider mot centrala principer i internationell rätt, såsom förbud mot non-refoulement eller godtyckligt frihetsberövande.

De frågor som lyfts fram ovan är bara några exempel bland många beträffande punkter som medlemsstaterna för närvarande diskuterar. En del av denna utveckling står i motsats till de grundläggande rättigheter som garanteras i EU:s primärrätt, inklusive EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, samt den ständiga utvecklingen av rättspraxisen från EU-domstolen och Europadomstolen. De riskerar också att leda till betydande rättsliga prövningar efter införandet, skapande komplexitet samt förvärra skilda praxis mellan medlemsstaterna och lägga ytterligare bördor på rättssystemet.

Vi är djupt oroade över att diskussioner i rådet visar så liten hänsyn till människors säkerhet, värdighet och rättigheter, och misslyckas med att upprätthålla EU:s grundläggande värden. I stället för att skapa ett rättvist, funktionellt och humant återvändandesystem, förespråkar medlemsstaterna en strategi som är strängt bestraffande, alltmer inriktad på att lägga ut ansvar på länder utanför Europa, och prioritera tvångsåtervändande framför frivilliga avresor. Antagandet att strängare regler, tvångsåtgärder, förvarstagande på obestämd tid och svagare skyddsåtgärder kommer att öka återvändandefrekvensen är både missvisande och empiriskt ogrundat. Rättighetskompatibla system för återvändande beror på förtroende, rättvisa förfaranden, värdig behandling och trovärdiga alternativa skyddsvägar. En godtycklig, bestraffande eller riskabel strategi kommer bara att driva människor in i tillståndslöshet, utsatthet och nöd och därmed minska samarbetet och undergräva själva de återvändandemål som medlemsstaterna påstår sig främja.

Vi uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att:

  • Undvika ett överdrivet och skadligt fokus på återvändandefrekvens som den enda indikatorn på effektivitet i återvändandepolitiken och istället utveckla en strategi som fokuserar på hållbarhet och efterlevnad av rättigheter vid återvändande som betonar skydd, lagliga vägar och integrationsåtgärder.
  • Prioritera värdigt, säkert och hållbart återvändande, grundat i återintegreringsstöd, frivilligt återvändande och respekt för mänskliga rättigheter och värdighet istället för påtvingade återvändande.
  • Återställa och stärka skyddet för grundläggande rättigheter i förslaget till återvändandeförordning, inklusive robusta bedömningar av non-refoulement principen,(inte skicka någon tillbaka till fara) effektiva rättsmedel med automatisk inhibition och strikta begränsningar av förvar så att det förblir en sista utväg, underställd strikta proportionalitets- och nödvändighetskrav för att tillämpas under kortast möjliga tid.
  • Säkerställa rättssäkerhet och efterlevnad av EU-rätt och internationell rätt, inklusive rättspraxis från Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) och Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen, EKMR).

När förhandlingarna går in i sitt slutskede uppmanar vi medlemsstaterna att ompröva den nuvarande inriktningen på förhandlingarna och att upprätthålla EU:s engagemang för mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och värdighet för alla. Ett återvändandesystem som åsidosätter grundläggande rättigheter är inte bara olagligt, utan också ogenomförbart, ohållbart och oförenligt med de regler och värderingar som den Europeiska unionen bygger på.

Lista över undertecknare:

Africa Solidarity Centre Ireland (ASCI)
ASGI
AWO Bundesverband e.V.
BRD-Sweden
Caritas Europa
Center for Legal Aid ” Voice in Bulgaria
Centre for Peace Studies, Croatia
Churches´Commission for Migrants in Europe (CCME)
Collectif de sauvegarde de la LADDH
Comisión Española de Ayuda al Refugiado (CEAR)
Community Rights in Greece
Croatian Law Centre
Danish Refugee Council (DRC)
Diakonie Deutschland
Dutch Council for Refugees
ECRE
EuroMed Rights
European-Global Civil Society Organization
Extranjeristas en Red
FARR, the Swedish Network of Refugee Support Groups (FARR, Flyktinggruppernas riksråd)
FEANTSA (European Federation of National Organisations Working with the Homeless)
Female Fellows e.V
Finnish Refugee Advice Centre
Forum réfugiés
Greek Committee for International Democratic Solidarty
Greek Council for Refugees (GCR)
Greek Forum of Refugees
Gruppo Melitea
HIAS Greece
Human Rights Legal Project
ICMC Europe
IRC – International Rescue Committee
Italian Council for Refugees
Italiani Senza Cittadinanza
Jesuit Refugee Service (JRS) Europe
Karama – Collective Solidarity
Klikaktiv
Macedonian Young Lawyers Association
Mediterranea Bruxelles
Migr/Azioni
Migrante Netherlands
Migration Inc.
Migration Policy Group – MPG
Oxfam
Passerell
Pinay sa Holland-GABRIELA
Portuguese Refugee Council (CPR)
PRO ASYL National Working Group on Refugees
Right to Protection Charitable Foundation
Safe Passage International
Schweizerische Flüchtlingshilfe
Support Group Network (SGN)
Swedish Refugee Law Center
Symbiosis-Council of Europe School of Political Studies in Greece
The Palestinian Human Rights Organization – PHRO
Vluchtelingenwerk Vlaanderen
WeMove Europe