Författare: Anna Lindberg, verksam forskare inom Asylkommissionen, grundare av FARR:s medlemsförening Österlens stödförening för flyktingar, samt styrelsemedlem i FARR. Texten är baserad på möten med asylsökande och stödpersoner, samt på rapporter, statistik och övrigt material från Migrationsverket och European Asylum Support Office (EASO). Artikeln är en del av boken “Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021” som planeras ges ut i tryckta exemplar under hösten 2021. Läs mer om projektet och ta del av fler bidrag på hemsidan!
Barnfamiljer på flykt
Under vad som har kallats ”den stora flyktingvågen” 2015 sökte 162 877 personer, varav 70 384 barn, asyl i Sverige. Sedan dess har antal asylsökande minskat drastiskt och under 2020 sökte endast 12 991 personer asyl i Sverige.[1] Dessvärre har inte världens flyktingströmmar minskat under samma period, utan de har i stället stadigt visat en uppåtgående trend.[2] UNHCR uppskattar att det finns cirka 80 miljoner människor på flykt i världen, varav ungefär 32 miljoner är barn.[3]
Många av dessa barn flyr tillsammans med sina föräldrar eller andra vårdnadshavare och i nedanstående text är det just den kategorin asylsökande i Sverige som diskuteras. Artikeln fokuserar särskilt på situationen för barnfamiljer från Afghanistan, eftersom det är den största gruppen asylsökande barnfamiljer som fått avslag på sina asylansökningar. Ett annat skäl för artikelns tema är att Afghanistan är klassificerat som världens farligaste land.[4]
Barnfamiljer som har sökt asyl i Sverige sedan 2014 har sina ursprung i ett stort antal olika länder, men de stora grupperna barnfamiljer har, förutom Afghanistan, huvudsakligen varit medborgare i Syrien eller Irak. Förhållandevis stora grupper har också kommit till Sverige från Eritrea, Somalia, och på senare tid också Iran eller varit s.k. statslösa. Särskilt många barnfamiljer kom 2015 och över 35 000 barn kom detta år till Sverige med vuxna anhöriga.[5] Till skillnad från ensamkommande barn är många av de barn som kommer med sina föräldrar eller andra vårdnadshavare mycket små, ibland till och med spädbarn. Vi kan föreställa oss att det inte kan ha varit enkelt för föräldrar att bestämma sig för att de ska utsätta sina barn för en kanske livsfarlig resa till en okänd destination och ett ovisst öde.
Skälen till att barnfamiljer flyr?
De barnfamiljer som jag, antingen direkt eller via något av de många nätverk jag ingår i, haft kontakt med har sagt att de till slut inte hade något annat val än att fly. Skälen kan ha varierat. De syriska barnfamiljerna vittnar om att kriget kom så nära dem att det var otänkbart att stanna kvar. Irakiska barnfamiljer har ofta vittnat om hot från IS eller specifika hot mot kurder.
Afghanska barnfamiljer som först flytt kriget i hemlandet till Iran och sedan levt som papperslösa där i många år har vittnat om att situationen till slut blev ohållbar eftersom de blev trakasserade av myndigheterna och för att barnen ständigt var utsatta och till exempel inte tilläts gå i skolan. Trakasserierna kunde yttra sig på olika sätt: oprovocerat våld av myndigheter eller gatugäng, utestängning från att besöka vissa platser eller från att köpa el-abonnemang, Sim-kort m.m. Många män blev deporterade tillbaka till Afghanistan, andra, såväl vuxna som barn, rekryterades till de iranska styrkorna i Syrien. Människor, vars liv som illegala invånare placerade dem i en ytterst utsatt position, lovades bättre villkor, och inte sällan stod valet mellan att bli deporterad till Afghanistan eller delta i kriget på Assad-regimens sida i Syrien.[6]
För de afghanska barnfamiljerna finns också direkt krigsrelaterade skäl i Afghanistan som gjorde det omöjligt att bo kvar i hemtrakten, framför allt att talibanerna eller IS hotade med eller utövade våld mot dem.
Jag arbetade på en kantin där vi bl.a. gjorde mat till soldater på en militärbas, såväl utländska som andra. En dag kom talibanerna hem till oss och ville ha detaljerad information om militärbasen. När jag vägrade tog de min far som gisslan och sa att de skulle komma tillbaka till oss tills de fick vad de ville. Min mor protesterade. Då höll de för hennes mun under en lång tid. Hon dog senare på natten. Vi begravde henne och flydde sedan hals över huvud med våra två barn. (Afghansk man, cirka 30 år, intervju 2016)
Ett annat skäl för flykt kunde vara att familjen hade konflikter, ofta en marktvist, med släktingar, grannar, krigsherrar eller andra som hotade dem till livet. Just marktvister har ökat i Afghanistan på grund av orsaker som är relaterade till kriget, t.ex. den ökade rörligheten bland befolkningen, höjda priser på land, det svåra säkerhetsläget, en försvagad regering, tilltagande korruption, ett icke-fungerande rättssystem och en undermålig administrationen i landet.[7]
Inte sällan eskalerar marktvister till hedersrelaterade blodsfejder med män som förväntas hämnas och som kan pågå i generationer.[8] Kvinnor har ofta hamnat i fokus i olika tvister, t.ex. genom att döttrar tvingats in i äktenskap för att en marktvist ska lösas eller en skuld betalas.[9] I många fall har flykten förorsakats av problem som har att göra med moralbrott och heder, t.ex. äktenskap utan föräldrars eller andras godkännande eller misstanke om för- eller utomäktenskapliga relationer. Ofta är det en kombination av flera orsaker, direkt krigsrelaterade och mer personliga, som till slut leder till det svåra beslutet att fly sitt hemland med sina små barn.
Anledning till flykten från Afghanistan var en hederskonflikt som uppstod när Anoosha och Massoud gifte sig. Anoosha var redan bortlovad av sin familj till en annan, äldre man, X. Massoud tvingades skriva under ett kontrakt på att deras förstfödda dotter skulle lämnas bort till mannen som snuvats på Anoosha för att senare gifta sig med honom. Paret flydde till Iran med dottern, Zahra, vilket innebar att de stod i skuld till X, en skuld som ansågs förstöra hans heder om den inte betalades. När dottern var nio år uppmärksammades att hon flera gånger förföljdes av en bil. Anoosha och Massoud insåg att X hade hittat dem. Paret, som nu hade ytterligare tre barn, beslutade sig snabbt för att fly landet och kom till Sverige i november 2015. Migrationsverket ansåg att de inte bevisat att det verkligen var X som förföljde dottern samt att kontraktet mellan parterna om att deras förstfödda dotter skulle lämnas till X hade ett lågt bevisvärde och var lätt att förfalska. Dessutom ansågs konflikten ha ägt rum för så länge sedan att den inte längre kunde anses vara aktuell. Familjen lever i dag med utvisningshot i en limbosituation. Zahra har hunnit fylla 15 år. (Historia berättad av volontär, januari 2021)
Att få stanna i Sverige eller inte?
Han är född i Sverige och är den sötaste 4-åring som jag någonsin har sett! Hans föräldrar kom till Sverige 2015 efter dödshot i Afghanistan. Hans 10-årige bror pratar flytande svenska. Han har fått många svenska vänner och har rotat sig i det här samhället. Han är så klok. Han vet att de har utvisningsbeslut. Han vet att hans vänner ska stanna kvar i Sverige men inte han. Bröderna har tillsammans med sin mamma varit på återvändandesamtal många gånger och varje gång grät de hejdlöst. (Stödpersons berättelse, december 2020).
När det gäller asylsökande syrier har de flesta enligt Migrationsverkets statistik fått uppehållstillstånd redan i första instans och beviljandegraden av uppehållstillstånd har varit 100% eller nära 100% fram till och med 2019. Därför hör vi sällan talas om syriska barnfamiljer som nekats stanna i Sverige, även om en del upprörande fall av syriska yazidier förekommer.[10] De stora grupperna av barnfamiljer med avslag kommer i stället från Afghanistan eller Irak. Beviljandegraden för asylsökande afghaner har sjunkit dramatiskt från och med 2015 och framåt, vilket inte är ett resultat av att landet har blivit säkrare[11], utan snarare av förändrad lagstiftning och praxis i Sverige. Även beviljandegraden för irakier, som aldrig varit lika hög som för t.ex. afghaner, har sjunkit efter 2015, om än inte lika dramatiskt.[12]
Något har hänt efter 2016. Tidigare kunde vi jurister förutse migrationsverkets beslut och migrationsdomstolarnas domar. Vi kunde förstå varför en asylansökan avslogs. Numera är det betydligt mer godtyckliga beslut. (Uttalande från jurist inom asylrätt, 23 maj 2018)
Länge var asylsökande barnfamiljer med avslag på sina asylansökningar osynliga och tysta, ofta eftersom de inte ville synas i media. En anledning till detta var enligt uppgift från volontärer och barnfamiljer att de ville skydda barnen, ibland på grund av rädsla för att avslöja var de befann sig eftersom de fruktade hedersrelaterade hämndaktioner. Ett skäl var för många också att de mådde så psykiskt dåligt att de inte orkade berätta om sin situation.
Jag är fortfarande rädd att de ska hitta oss – även här i Sverige. De kommer att hämnas så länge de lever och kanske också flera generationer framåt. Därför vill jag inte vara med i någon tidning eller i någon demonstration. Jag måste framför allt skydda mina barn. (Afghansk pappa med hedersrelaterat hot, intervju 2019).
Kvinnors asylskäl, hedersrelaterade asylskäl och barns asylskäl
Kvinnor från Afghanistan som har utsatts för sexuella trakasserier, våldtäkter och annan könsrelaterad förföljelse döljer oftast detta, eftersom konsekvenserna om det uppdagas kan göra deras situation ännu värre. I en av Migrationsverkets rapporter kan vi läsa följande:
Kvinnor som själva söker hjälp av myndigheterna efter att ha blivit utsatta för brott så som exempelvis våld i hemmet, tvångsgifte eller sexuella övergrepp kan löpa risk att själva anklagas för att ha begått zina [otillåten sexuell relation]. . . sannolikheten att en kvinna som våldtagits i Afghanistan döms för moralbrott är högre än att hon får upprättelse.[13]
Det är därför inte underligt att afghanska kvinnor, också i sina asylutredningar, inte avslöjar att de har utsatts för sexuellt våld. Ett skäl för kvinnan att dölja sina erfarenheter är att hedern hos kvinnans familj anses kränkt, vilket kan leda till att hela lokalsamhället kräver ett återupprättande av hedern, t.ex. genom att mannen tvingas skilja sig från kvinnan, som dessutom riskerar att dödas.[14] Mord är förbjudet såväl i islamsk lag som i afghansk lagstiftning och bestraffas hårt, med ett undantag: ”personer som ’försvarar sin heder’… ”. I praktiken är straffriheten för brott med hedersmotiv mycket utbredd.[15]
När Saiah och Farad gifte sig fick de en bra bit land av Farads far. Fadern dog strax efter giftermålet. Då började Farads kusiner göra anspråk på jorden, först verbalt, men efter några år började de använda våld. När Saiah var ensam misshandlade de henne och hotade med våldtäkt med syfte att förstöra hennes och familjens heder för att på så vis komma åt marken. Efter över tio års trakasserier lyckades männen slutligen med sitt uppsåt: att våldta Saiah. Hon berättade ingenting, trots att hon var svårt medtagen och chockad. Någon tid efter kommer männen för att döda maken och ett blodigt slagsmål uppstår. Tvåbarnsfamiljen flyr hals över huvud. Saiah mår psykisk mycket dåligt. Väl i Sverige berättar hon först ingenting om våldtäkten, varken för maken eller myndigheterna, utan säger endast att hon blev slagen. Hon lider av svåra posttraumatiska stressyndrom och faller ner i djup depression och slutar nästan helt att tala. Så småningom, och endast inför kvinnlig utredare, tolk och offentligt biträde, berättar Saiah om sina upplevelser. Migrationsverket avfärdar hennes vittnesmål som osammanhängande, detaljfattiga och med brist på självupplevelse. Utvisningsbesked kommer. Till slut, efter många försök av olika aktörer i familjens närhet, får familjen tillfälligt uppehållstillstånd efter en ansökan om verkställighetshinder. Beslutet att familjen får stanna i Sverige är inte baserat på hotet mot familjen, som fortfarande inte anses vara styrkt, utan på att Saiahs hälsa nu är så dålig att hon inte kan ta hand om barnen. (Volontärs berättelse, 2020)
Det lidande som Saiah, som förmodligen hade behövt avancerad psykiatrisk vård omedelbart när hon kom till Sverige, haft under en fem-årig kamp kunde ha undvikits om hon hade getts möjlighet att berätta tidigare och om myndigheten hade använt sig av den kunskap som uppvisas i de egna rapporterna, t.ex. om kvinnors situation och hedersrelaterat våld. Det finns en mycket stor grupp kvinnor med liknande asylskäl som Saiah, som nu väntar på utvisning.
I Sverige har vi en regering som har kallat sig feministisk och samtliga politiska riksdagspartier har sagt sig vilja bekämpa hedersrelaterat våld och tvångsgifte. Stora resurser läggs på att förhindra resor för barn till länder där man kan misstänka att tvångsäktenskap kommer att ske. Samtidigt beslutar Sverige om utvisning till just sådana situationer. I såväl svenska UD:s som Migrationsverkets egna rapporter finner vi utförlig information om den rättsosäkra situationen för kvinnor i Afghanistan, om det svaga rättssystemet, det utbredda hedersrelaterade våldet och om hederskonflikter som kan pågå i generationer.[16] Likväl avfärdas ofta asylsökandes berättelser om sådant våld som icke-trovärdigt eller att det har utspelat sig för så länge sedan att det är glömt. ”Hade han verkligen velat döda er hade han ju kunnat göra det för länge sedan. Varför skulle han vänta i flera år?” skrev Migrationsdomstolen i ett beslut 2019. Den som har djupare kunskap om Afghanistan vet att en persons hämnd kan komma genast, om flera år eller i nästa generation.
Kan ett barn ha ett annat asylskäl än sina föräldrar? Ett direkt skäl kan vara att just det barnet, oftast en flicka, är en bricka i en konflikt och har lovats bort för äktenskap som i fallet Zahra ovan. Även om det inte finns någon sådan bakgrund, och oavsett föräldrarnas asylskäl, så är situationen i Afghanistan för ett barn som aldrig har bott där, eller som inte minns sin vistelse där, eller som bott utomlands i flera år synnerligen farlig. Barn har de senaste åren utgjort cirka 30% av alla civila offer i stridigheterna, barn riskerar att nekas skolgång, rekryteras till väpnade grupper eller utsättas för sexuellt våld (gäller såväl flickor som pojkar).[17] Individer, såväl barn som vuxna, som uppvisar ett västerländskt beteende, är extremt utsatta. Det kan vara en persons sätt att tala dari eller pashto, använda sitt kroppsspråk eller att någon har kläder eller frisyr som avviker.[18] Hur ska ett barn som är uppvuxet i Sverige undgå att ha ett annat beteende än barn som aldrig vistats utanför Afghanistan?
Familjerna som befinner sig i en limbo-situation
Det är jag som är barnens röst. Vi har fått ett negativt beslut. Jag vill inte återvända till ett land som jag aldrig har varit i. Hur länge till ska vi vänta? Hur länge till ska jag torka mina föräldrars tårar? Det dödar mig inuti varje dag när jag tänker på vad som kommer hända mig i min framtid. Jag hör alltid talas om att barn i min ålder gifter sig, och det är ingen som får reda på det i Afghanistan. Jag blir rädd för det afghanska samhället. Som barn ska jag inte behöva tänka på sådana saker, i stället borde jag fokusera på min skola och framtid. Vad är skillnaden mellan mig och andra svenska barn? Jag har också drömmar som andra barn, varför får inte jag leva som andra barn? Varför ska jag inte ha samma rättigheter som de andra? Varför är det mitt fel att jag föddes i ett krigsdrabbat land? (13-årig flicka från Afghanistan, oktober 2019).
Under 2018 började fler och fler volontärer vittna om att de stod i kontakt med förtvivlade barnfamiljer från Afghanistan som hade fått lagakraftvunnet utvisningsbesked. En del av fallen hade överlämnats till gränspolis för att verkställas. Efter samtal med Migrationsverkets statistikavdelning i augusti 2019 konstaterades att den största enskilda gruppen barnfamiljer med utvisningsbeslut som inte längre kunde överklagas kom från Afghanistan – ungefär 1000 barn och ytterligare 1000 med avslag i första instans. Den näst största gruppen var barnfamiljer från Irak.[19] Förutom barnfamiljer från dessa två länder fanns det ytterligare cirka 6000 personer från andra länder, barn och deras föräldrar, som hade lagakraftvunnet utvisningsbesked.[20]
Att barnfamiljerna med lagakraftvunnet utvisningsbesked fortfarande är kvar i Sverige kan ha flera orsaker, men oftast beror det på att landet de utvisats till vägrar att ta emot tvångsdeporterade barnfamiljer eller på att familjens identitet inte anses fastställd. Under senare tid har pandemin också förhindrat utvisningar. Familjerna kommer då att befinna sig i en limbo-situation, där de vistas utan uppehållstillstånd och arbetstillstånd i Sverige och inte tas emot i landet som de utvisats till. Barnen får dock fortsätta gå i skolan tills den dag de fyller arton år. De vuxna har inte rätt till svenskundervisning, varför hela deras tillvaro är en passiv och orolig väntan. Många familjer har befunnit sig i en sådan situation i flera år och många har bevittnat hur såväl föräldrar som barn genom den pressade situationen kollapsat eller varit nära psykisk kollaps.
När en familj fått besked från sista instans att de inte beviljas uppehållstillstånd blir de kallade till ett s.k. återvändarsamtal hos Migrationsverket, där de bl.a. informeras om finansiell hjälp de kan få vid ett frivilligt återvändande samt om vikten att de samarbetar med svenska myndigheter. En viktig del av detta samarbete är att de skaffar fram nödvändiga resedokument och handlingar från respektive konsulat eller ambassad. Dessa återvändarsamtal, som ibland genomförs med respekt för familjerna skörhet, har dock ofta varit en skräckupplevelse för dessa barnfamiljer.
Enligt familjens stödperson som var med vid tillfället för återvändarsamtal, fick en barnfamilj i södra Sverige fyra dagar på sig att utföra sitt ”uppdrag”. Uppdraget var att boka tid på afghanska ambassaden i Stockholm, åka dit och hämta resehandlingar som skulle presenteras för handläggaren fyra dagar senare. Många som tidigare försökt ordna ett besök vid afghanska ambassaden vet att det oftast tar månader att nå fram eller få svar på e-post och att man avvisas om man åker dit utan att ha bokat en tid i förväg. Om inte detta genomfördes och familjen lämnat Sverige senast två veckor senare, så skulle familjen, inklusive barnen, tvingas komma till handläggaren och visa upp sig varje vecka, anmälas till gränspolisen och kunna placeras i förvar. Detta meddelade handläggaren inför de skärrade barnen som grät och gnydde av ångest. Handläggaren förklarade också för de gråtande barnen att Migrationsverket inte har något ansvar för att de ska vara trygga och säkra när de kommer tillbaka till Afghanistan. Familjen har varit i Sverige i över fem år.
En familj med utvisningsbesked orkade inte med pressen från Migrationsverket utan skrev på att de återvände frivilligt till Afghanistan. Radio Gotland har återkommande redogjort för hur de lever i det krigsdrabbade landet nu.
Den nioåriga afghanska flickan, med smeknamnet Guldkråkan, som bodde i Burgsvik under tre år och som P4 Gotland tidigare rapporterat om, har nu tvingats fly för tredje gången sedan hon utvisades i januari i år. Striderna och våldet har fortsatt att öka i provinsen Ghazni där flickan befunnit sig tillsammans med sina föräldrar och tre syskon. När P4 Gotland rapporterade för en dryg vecka sedan hade familjen på sex personer bott i ett rum i en källare i flera månader. Bara pappan kunde gå ut och de hade nästan givit upp hoppet om att kunna fly eftersom mamman var sjuk och talibanerna har satt upp vägspärrar runt nästan hela staden. Nu har de lyckats fly till en grotta i bergen, men det är kallt och de har varken mat eller filtar och pappan som givit sig av för att hämta pengar har inte kommit tillbaka efter fyra dagar. (P4 Gotland, den 14 december 2018)
Nedsatt dagersättning och överlämnande till gränspolisen
Om familjen inte skriver på att de frivilligt återvänder eller om de säger att de inte kommer skaffa fram resedokument stämplas familjen ofta som ”samarbetsovillig”, vilket får konsekvenser. Den första konsekvensen är att föräldrarna, som redan befinner sig i en mycket prekär situation också ekonomiskt, får sin dagersättning nedsatt från 68 till 49 kronor per dag. En annan konsekvens kan vara att deras fall överlämnas till gränspolisen för verkställighet, vilket sätter ytterligare press på familjen. Dock har inte polisen tvångsutvisat barnfamiljer till just Afghanistan under senare år, men familjerna kan ju aldrig vara säkra på att denna praxis inte plötsligt förändras. I en del fall har mannen i familjen hämtats av polis och blivit inlåst i något av Migrationsverkets förvar, för att undvika att familjen går under jorden.
Mina föräldrar mår så dåligt att de håller på att förstöras helt. De bara sitter inne och det är jättehemsk stämning i vår familj. Våra pengar räcker knappast till mat, särskilt inte nu sedan det har blivit ännu mindre pengar. Det är som ett stort mörker i vår familj, bara mörker. Jag går i nionde klass, men det är mycket svårt att koncentrera sig på studierna. Snart orkar vi inte mer. Vi kanske bara åker härifrån, men vart? (16-årig pojke från Afghanistan, december 2020)
Barnkonventionen blir svensk lag den 1 jan 2020 och barnfamiljer flyr från Sverige
Många barnfamiljer hade hoppats på att de skulle bli hjälpta när barnkonventionen blev lag. I stället blev de besvikna när de insåg att utlänningslagen fortfarande hade prioritet över barnkonventionen, dvs att Sveriges önskan att begränsa invandringen utestängde deras barn från de rättigheter som föreskrivs i barnkonventionen.[21]
Jag kom till Sverige med mina tre barn och min man med en ryggsäck för fyra och halva år sedan. Fullt av glädje och hopp, hittade nya kompisar lärde ny språk, fick jobb efter ett år och tre månader efter att sökte asyl i Sverige. Har jobbat inom barnomsorg, äldreomsorg, bibliotek, i flera olika projekt för nyanlända, försörjde mig själv och fick många bra betyg i svenska. Men avslag efter avslag tvingade oss till sist att lämna Sverige med en ryggsäck och med rädsla för gränspolisen.[22]
För många betydde insikten under 2020 – att barnkonventionen inte förändrade något för dem – att deras sista hopp försvann. Tanken på att lämna Sverige, att fly från Sverige började gro hos alltfler barnfamiljer. De hade redan hört talas om hur ensamkommande pojkar och flickor med utvisningsbeslut flydde från Sverige till Frankrike eller Tyskland och i en del fall fick asyl där. Det började också florera historier om att även barnfamiljer lättare skulle undkomma deportering från andra länder i Europa. Beviljandegraden för asylsökande afghaner blev efter den stora flyktingvågen 2015, då 162 877 personer – varav 41 564 från Afghanistan – sökte sig till Sverige[23], snart en av de lägsta i Europas. Familjerna hade skäl att tro att det skulle gå bättre för dem i t.ex. Frankrike där sannolikheten att få uppehållstillstånd åtminstone från 2017 och hitintills varit mer än dubbelt så stor som i Sverige. Även Tyskland har en betydligt högre andel beviljade asylansökningar än Sverige, som snabbt förändrades från att vara ett av de mer generösa länderna i Europa då det gällde asyl till att komma på en nivå som de länder längst ner på skalan uppvisade.[24]
Snart ett år sedan finaste S. lämnade oss för att gömma sig av rädsla för att bli deporterad till Afghanistan. Hon hade flytt den äldre man hon gifts bort till som 15-åring och där hon misshandlades och våldtogs regelbundet. Ingen berättelse som hennes har berört mig så illa. Men Sverige valde att inte tro på henne. Hon väntar fortsatt på besked om hon får stanna i Frankrike. Lilla fina flicka! (Volontär, 29 januari 2021)
Hösten 2020, mitt under en farlig pandemi, flydde många barnfamiljer, särskilt afghanska, från Sverige och vidare till Frankrike eller Tyskland. Exakt hur många barnfamiljer som flydde från Sverige under hösten 2020 vet vi inte, men det kan handla om upp till hundra familjer. Under en enda dag bevittnades tio afghanska barnfamiljer lämna Sverige med båt från Trelleborg. De orkade inte längre med pressen i Sverige och oron att gränspolisen skulle komma och hämta dem för utvisning till Afghanistan. Nu väntar de på asylboenden i Tyskland eller Frankrike, lär sig ännu ett nytt språk och ännu en gång ber de om skydd av ett främmande land i Europa. En del kanske kommer att få asyl, andra kommer förmodligen att klassas som Dublin-ärenden och skickas tillbaka till Sverige. Vad som ska hända med dem då är ytterst oklart. Eftersom de inte kan söka asyl i Sverige igen och har hamnat utanför systemet kan de inte få någon hjälp av Migrationsverket. Kommer Sverige nu att försöka utvisa dem till Afghanistan trots att landet inte vill ta emot tvångsutvisade barnfamiljer? Eller kommer de att leva illegalt och i så fall av vad?
Vi flydde från Sverige hösten 2020 eftersom vi inte orkade längre. Det var mina föräldrar, min lilla-syster och jag och många andra afghanska familjer. Det var fjärde gången i mitt liv som jag flydde till ett nytt land. Jag föddes i Iran 2002, men när jag var nästan nyfödd blev mina föräldrar utvisade och åkte tillbaka till Afghanistan. Eftersom hoten blev akuta i Afghanistan åkte de efter några år tillbaka till Iran. Elva år senare flydde vi till Sverige. Vi var hotade också i Iran. En anledning till att vi lämnade Sverige efter fem år var att jag skulle fylla arton år och då skulle jag ensam kunna skickas till Afghanistan. Migrationsverket tycker att jag har ett manligt nätverk där – just det nätverk som vi flydde från och en av de männen som hade misshandlat mina föräldrar och som krävde att få gifta sig med mig. Jag var som vilken annan svensk gymnasietjej. Tanken på äktenskap i Afghanistan gjorde mig deprimerad och skräckslagen. Nu har vi varit på ett asylboende i Tyskland i snart tre månader. Igår fick vi veta att vi kommer få en asylutredning här. Vi blev inte Dublin, men vi vet inte om vi får stanna här. Jag är fortfarande jätterädd. (Flicka från Afghanistan, 18 år, jan 2021)
Afghanistan är ett land där kvinnors situation anses sämst i hela världen. Därför utvisas inte ensamstående afghanska kvinnor från Sverige till Afghanistan, såvida de inte har manligt nätverk. Utan ett sådant nätverk löper en kvinna stora risker att utsättas för såväl våld som annan kränkande behandling, samt har svårigheter att skaffa resurser för överlevnad.[25] Vad svenska domstolar anser vara ett manligt nätverk som kan skydda kvinnan mot våld kan ofta vara just det motsatta.
När Faridahs make mördades av en kusin lovades hon och hennes tre döttrar skydd av makens bror. Efter bara en kort tid förvandlades omhändertagandet till tvång och våld. De hölls inlåsta av makens bror och hans familj, misshandlades grovt och kontinuerligt. De tvingades arbeta som slavar både med gårdssysslor och i hushållet. Efter ett våldtäktsförsök på en av flickorna flydde Faridah och barnen med hjälp av en manlig vän till den döde maken. Migrationsverkets handläggare misstror mammans och flickornas bevis på fysiska skador, såsom ärren efter knivar på den nu 11-åriga dottern. De anses inte trovärdiga för att de valde att flytta in med makens bror och för att deras berättelse ansågs osammanhängande och detaljfattig. Flera stödpersoner i familjens omgivning med kunskap om trauma och samtal med barn och vuxna i utsatta situationer bedömer tvärtom familjens redogörelse som högst trovärdig och mammans och flickornas ångest och fruktan som genuin. Flickornas egna asylskäl har dock aldrig utretts. Migrationsdomstolen gör samma bedömning som Migrationsverket. En sakkunnigbedömning som bifogats för att styrka mammans berättelse avfärdas med att den sakkunniga är för personligt engagerad i familjen och därför inte trovärdig. Efter tre avslag kräver myndigheterna att mamman och flickebarnen ska återvända till Afghanistan där de sägs kunna få beskydd av männen i den familj som slog dem sönder och samman. Sverige fortsätter övergreppen mot de här flickorna. (Uttalande från stödperson, 30 januari, 2021)
När kan ett barn anses ha rotat sig?
Det är alltså tusentals små barn, som inte längre minns sitt hemland eller som aldrig ens har varit i sina föräldrars hemland, som inte pratar sitt ”modersmål” och som spenderat många år i Sverige som får utvisningsbesked.
Det finns ingen rättspraxis exakt hur lång tid ett barn ska ha vistas i Sverige för att anses ha uppnått tillräckligt stark anknytning till svenska förhållanden och få stanna i landet. Små barn anses inte ha kommit upp i formativ ålder och har därför starkare band till föräldrarna, varför det inte är skadligt för dem att utvisas tillsammans med föräldrarna, menar Migrationsverket. Äldre barn, som kan anses vara i formativ ålder kan visserligen ha en stark anknytning till Sverige, men om de har vistats illegalt i landet kan detta inte få resultera i uppehållstillstånd.
Så här står det i en dom som gällde en 16-årig pojke som hade varit i Sverige i cirka 5 år:
N är som sextonåring i den, enligt rättspraxis, formativa ålder då barn utvecklas mycket socialt, samt börjar skapa sin egen identitet. Familjen har dock inte under någon period under vistelsetiden i Sverige haft uppehållstillstånd i landet. . . N och hans föräldrar måste därmed anses ha varit medvetna om att deras vistelse i Sverige varit ytterst osäker.
Man kan ifrågasätta rimligheten i att ett barn antas ansvara för föräldrarnas handling att stanna kvar i Sverige trots utvisningsbeslut och därmed låta bli att rota sig och skapa en identitet som fast boende i Sverige. Jag förmodar att ett barn som går i skolan under fem år i Sverige rotar sig, oavsett om barnet är i landet illegalt eller inte.
I dokument efter dokument påtalar Migrationsverket att endast det faktum att en individ är barn inte får leda till uppehållstillstånd.[26] Svenska myndigheter säger sig ta avstånd från en etnocentrisk syn, genom att inte tro att alla barn har det bäst i Sverige.
Den etnocentriska syn som ibland uttrycks i den invandringspolitiska debatten tar regeringen avstånd från. Den innebär att barn nästan regelmässigt anses ha det bäst i Sverige, oavsett språklig, kulturell och nationell bakgrund och tillhörighet.[27]
En invändning mot detta är: nej, alla barn har det inte bäst i Sverige, men om ett barn har bott här i flera år och ska utvisas till ett konflikthärjat land med ingen eller begränsad tillgång till utbildning och utveckling, eller till en omgivning där barnet riskerar att utsättas för barnäktenskap, barnarbete, hedersvåld eller hämndaktioner, då är Sverige ett bättre alternativ. Det är kanske snarare ett etnocentriskt synsätt att tro att människor flyr utan andra flyktskäl än att få bosätta sig i Sverige, så som uttryckts av Migrationsöverdomstolen som i sin tur baserade sitt uttalande på en regeringsproposition.
Prövningen av barnets bästa kan dock inte i förhållande till utlänningslagen ges så långtgående innebörd att det nästan blir till ett eget kriterium för uppehållstillstånd att vara barn. Risken blir då att det blir frestande att utnyttja barnen i de fall där önskan att migrera är stark men skyddsskälen otillräckliga.[28]
Drygt ett år efter att barnkonventionen blivit lag i Sverige prövades ett asylärende i Migrationsöverdomstolen där barnkonventionen vägdes mot utlänningslagen. Det handlade om en flicka från Libanon som bott i Sverige i 14 år. En större del av sin tid i Sverige har hon vistats här illegalt. Domstolen tog, i motsats till i fallet med den 16-årige pojken ovan, fasta på att flickan har tillbringat sina formativa år i Sverige, samt att hon har haft bristande möjlighet att påverka sin situation. [29] Domslutet kan kanske ge visst hopp åt andra barnfamiljer i Sverige, även om barn som bott här länge inte ”per automatik får uppehållstillstånd. Det görs individuella prövningar i varje enskilt fall”.[30]
Vilket ansvar har Sverige? Vilket Sverige vill vi ha?
”Det är väl ändå inte Sveriges problem? Alltså era konflikter i Afghanistan kan ju inte vi ha att göra med!” sade en psykiatriker när Saiahs familj bad om ett läkarintyg på att Saiah var svårt sjuk. Hon hade då varit inlagd på psykiatrisk klinik efter ett självmordsförsök. Intyget var tänkt att skickas till Migrationsverket i samband med en ansökan om verkställighetshinder. Är det så majoriteten av svenskar har börjat tänka? Att på ett nationalistiskt vis tänka att det inte är vårt problem?
Med tanke på att Sverige inte är en isolerad nation som klarar sig utan samarbete med resten av världen kan vi också antas ha ett stort intresse av den globala utvecklingen. Sverige ratificerade tidigt såväl flyktingkonventionen som barnkonventionen och har länge kunnat stoltsera med att vara ett land som arbetar för att mänskliga rättigheter inte endast ska följas på den nationella nivån, utan även på den globala.
Vårt internationella rykte har på denna punkt, åtminstone fram till 2016, varit mycket gott och jag hoppas att vi kan återupprätta det ryktet och upphöra med att föra en signalpolitik som sker på bekostnad av barns rättigheter, så som nu görs genom att barnfamiljer tvingas ut i en ny osäker flyktsituation, skickas till krigshärjade områden eller till tvångsgifte och andra kränkande situationer. Det är ovärdigt ett land som Sverige att följa populistiska och nationalistiska strömningar. Det är många barn från Afghanistan som i Sverige lever under ett ständigt hot att förlora den lilla trygghet de har, men även barn med annat ursprung, t.ex. palestinska, somaliska eller irakiska barn, lever i liknande skräcktillvaro. Tusentals barn och deras föräldrar som befinner sig i en limbosituation i Sverige kan fortfarande räddas.
Anna Lindberg
[1] Migrationsverket, ”Statistik: Inkomna ansökningar om asyl 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 och 2020”. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Asyl.html (läst den 27 januari 2021).
[2] https://www.statista.com/statistics/268719/number-of-refugees-worldwide/ (läst den 28 jan 2020).
[3] https://www.unhcr.org/figures-at-a-glance.html (läst den 24 januari 2021).
[4] Institute for Economics & Peace, Global Peace Index 2020, Sydney juni 2020, s. 18. https://www.visionofhumanity.org/wp-content/uploads/2020/10/GPI_2020_web.pdf (läst den 30 januari 2021).
[5] Migrationsverket, ”Statistik: Inkomna ansökningar om asyl 2015”. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Asyl.html (läst den 27 januari 2021).
[6] Ali, Rami, ”Beyond the dichotomies of a coercion and voluntary recruitment Afghan unaccompanied minors unveil their recruitment process in Iran”, Stockholm University Departement of Asian, Middle Eastern and Turkish Studies, Stockholm 2016; Migrationsverket, Lifosrapport, ”Irans rekrytering av afghaner till kriget i Syrien 2018-05-23”, version 1.1.
[7] Migrationsverket, Lifosrapport, ”Afghanistan, Marktvister och konfliktlösningsmekanismer”, 2018-03-02, version 1.1, s. 7, 18; Se också Regeringskansliet, Utrikesdepartmentet, ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Afghanistan 2015 – 2016.
[8] Migrationsverket, Lifosrapport, ”Afghanistan, Marktvister och konfliktlösningsmekanismer”, 2018-03-02, version 1.1, s. 11.
[9] European Asylum Support Office (EASO), ”Afghanistan Individuals Targeted under Societal and Legal norms”, 2017-12-12, s. 76.
[10] Intervju med stödperson den 30 januari 2021.
[11] EASO, ”Afghanistan Security Situation: Country of Origin Information Report”, September 2020.
[12] Migrationsverket, ”Statistik: Inkomna ansökningar om asyl 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 och 2020”; ”Avgjorda asylärenden 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 och 2020”. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Asyl.html (läst den 27 januari 2021).
[13] Migrationsverket, Lifos Temarapport, ”Afghanistan: Hedersproblematik och moralbrott”, 28-01-19, version 1.0, s. 20.
[14] A.a., s. 25.
[15] A.a., s. 26.
[16] Se t.ex. Regeringskansliet, Utrikesdepartmentet, ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Afghanistan 2015 – 2016”; Migrationsverket, Lifos Temarapport, ”Afghanistan: Säkerhetsläget, potentiellt utsatta personkategorier, situationen för kvinnor, barn, hazarer samt internflykt”, 2016-09-29”, version 1.0; Migrationsverket, Lifos Temarapport, ”Afghanistan: Hedersproblematik och moralbrott”, 28-01-19, version 1.0, s. 20.
[17] Migrationsverket, Lifos Temarapport, ”Afghanistan: Säkerhetsläget, potentiellt utsatta personkategorier, situationen för kvinnor, barn, hazarer samt internflykt”, 2016-09-29, version 1.0, s. 17 ff.; EASO, ”Afghanistan Security Situation: Country of Origin Information Report”, September 2020; Save the Children, Stop the War on Children, ”Gender Matters”, 2020, p. 12 ff, https://resourcecentre.savethechildren.net/node/16784/pdf/ch1413553.pdf (läst den 30 januari, 2021).
[18] EASO, ”Afghan nationals perceived as ’Westernised’”, September 2020.
[19] Kompis Falun och Österlens stödförening för flyktingar, Tusen barn, tusen drömmar, Surte 2019, s. 12; telefonsamtal den 20 augusti 2019 med Migrationsverkets statistikavdelning.
[20] Migrationsverket, ”Statistisk månadsrapport till justitiedepartementet juli 2019”, Dnr 1.1.1.2-2019-2157, s. 22.
[21] Migrationsverket, Rättsligt ställningstagande, prövning av barns bästa, RS/009/2020, 2020-06-24, version 1.0.
[22] Landets Fria, 11 feb 2020, nr. 96. https://landetsfria.nu/2020/nummer-96/svensk-afghansk-barnfamilj-flyr-till-tyskland/ (läst den 27 januari, 2021).
[23] Migrationsverket, ”Statistik: Inkomna ansökningar om asyl 2015”. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Asyl.html (läst den 27 januari 2021).
[24] Svt Nyheter den 25 nov 2018, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dramatisk-minskning-av-asylarenden-med-afghaner-i-eu (läst den 25 januari, 2021).
[25] Rostami, Elica Ghavidel, ”Kvinnors asylskäl: betydelsen av manligt nätverk”, Juridiska Institutionen, Stockholm Universitet, 2015.
[26] Se t.ex. Migrationsverket, Handbok i migrationsärenden: Synnerligen ömmande omständigheter/Särskilt ömmande omständigheter, 2012-05-23, s. 11; ”Rättsligt ställningstagande: Prövning av barns bästa, RS/009/2020, 2020-06-24, s. 6; Se också Prop.1996/97:25, s. 225.
[27] MIG 2020:24, avsnitt 3.1; Se också Prop.1996/97:25.
[28] A.a.; Prop. 1996/96:25, s. 249 ff.
[29] MIG 2020:24; se också Dagens Nyheter 2021-01-12, ”Barnkonventionen trumfar utlänningslagen: 14-åring får stanna”, https://www.dn.se/sverige/barnkonventionen-trumfar-utlanningslagen-14-aring-far-stanna/ (läst den 28 januari, 2021).
[30] Uttalande av Fil.dr. Louise Dane i Dagens Nyheter 2021-01-12, ”Barnkonventionen trumfar utlänningslagen: 14-åring får stanna”, https://www.dn.se/sverige/barnkonventionen-trumfar-utlanningslagen-14-aring-far-stanna/ (läst den 28 januari, 2021).