EU-domstolen har i ett omfattande förhandsavgörande rett ut vad som händer om en person söker asyl i tre länder som är bundna av Dublinförordningen. Målet gäller en person som först sökt asyl i ett land (land 1), sedan söker i ett annat land (land 2) och får beslut om överföring enligt Dublinförordningen och därefter söker asyl i ännu ett land (land 3) innan tidsfristen för den första överföringen har löpt ut. I korthet säger EU-domstolen att land 2 som först beslutat om en överföring blir ansvarigt för att pröva asylansökan när tidsfristen har löpt ut. Varken ansvaret eller tidsfristen förändras av att personen lämnat in en asylansökan i land 3. En tidsfrist förlängd på grund av att personen hållit sig undan gäller, men bara om land 1 har informerats om detta. Även land 3 kan ha begärt att få överföra personen till land 1 och fått en egen tidsfrist. Men efter att ansvaret har gått över till land 2 får personen därefter inte överföras till land 1. Det tredje landets begäran till det första landet förfaller alltså, men land 3 kan i stället begära att få genomföra överföringen till land 2, som nu blivit ansvarigt. EU-domstolen slår även fast att den sökande har rätt till ett rättsmedel i land 3 för att kunna hävda att ansvaret gått över till land 2.
