Idag planeras ytterligare en utvisning till Afghanistan. FARR och åtskilliga andra organisationer har sedan länge gjort ställningstagandet att tvångsutvisningar till Afghanistan inte är rimliga, och senaste tidens händelseutveckling stärker det ställningstagandet än mer.
Migrationsverket och andra europeiska myndigheter gör omständliga ställningstaganden där utgångspunkten tycks vara att bevisa att det som händer i Afghanistan egentligen är inte borde vara skäl för de återvändande att känna skräck eller rädsla, att förfärliga attacker förekommer men drabbar ett fåtal, och att landet är på väg att utvecklas i en positiv riktning, åtminstone sett ur någon utvald aspekt. Men de gigantiska summor som lagts på bistånd och militärt stöd har inte lett till de förbättringar man hoppats på. Allt tyder på att inbördeskriget i landet eskalerar.
Om valet står mellan att ändra ett gammalt, inte längre aktuellt ställningstagande och att offra en handfull människor i månaden och fortsätta hålla tusentals människor i skräck med hot om utvisning till världens dödligaste krig är valet tydligen inte självklart.
Varför fortsätter Sveriges myndigheter att dra dessa allt mindre rimliga slutsatser? Vad skulle en annan slutsats få för konsekvenser? Ett ganska stort antal människor i Sverige och Europa skulle kunna dra en lättandens suck och sakta börja läka efter många år i ovisshet. Ett annat ljus skulle även falla över Sveriges tidigare ställningstaganden. Politiker och tjänstepersoner inblandade i dessa bedömningar och genomförda utvisningar skulle behöva ompröva sina tidigare ställningstaganden. Ett långdraget och smärtsamt kommissionsarbete skulle behöva ta vid.
Linus Ericsson, ordförande FARR
Ida Gunge, ordförande FARR