Regeringen med statsministern i täten har upptäckt att människor som har utvisningsbeslut finns bland dem som hamnar i ett skuggsamhälle där kriminalitet eller slavliknande arbetsvillkor är alternativen. (Uppdrag om införande av återvändandecenter – Regeringen.se, se också Facebook) Välkommen till verkligheten, Magdalena Andersson.
Bland dem som hamnar i ”skuggsamhället” finns också människor som är helt lagligt i Sverige, till exempel asylsökande som försöker överleva på 61 kronor om dagen eller utan någon ersättning alls, utan rätt till svenskundervisning och ibland även utan rätt att arbeta. Men vi håller oss just nu till personer med utvisningsbeslut.
Det finns redan utvisningsboenden!
Magdalena Andersson tycks inte veta om det, men utvisningsboenden i närheten av flygplatserna finns redan. Människor får anvisning att flytta till sådana boenden när de har fått beslut om utvisning. Tydligen räcker det inte för att verkställa alla utvisningarna. Låt oss förklara varför.
1. Utvisningsbeslut fattas som inte går att verkställa med tvång. Många länder samarbetar inte om att ordna resedokument och ta emot utvisade. Ibland rör det sig om att landet redan anser sig digna under en börda av internflyktingar och flyktingar från andra länder. I andra fall handlar det mer om att länderna inte vill ta tillbaka människor som en gång har flytt eller som inte återvänder frivilligt. I vissa länder finns ingen regim som Sverige har kontakt med.
2. Utvisningsbeslut fattas som inte går att verkställa över huvud taget, oavsett om personerna själva försöker ordna resan. Det drabbar främst statslösa, men också en del andra. Ibland är de utvisade precis lika oönskade i det utpekade ”hemlandet” som i Sverige. En utredning om hur människor inte ska hamna i limbo i Sverige i åratal utan någon möjlighet att få en laglig tillvaro, har redan tillsatts och lämnat sina förslag för fem år sedan. Men de förslagen hamnade i regeringens byrålåda.
3. Utvisningsbeslut fattas mot människor som på goda grunder är skräckslagna för att återvända och som flyr på nytt, till andra länder eller in i det skuggsamhälle som skulle undvikas. Att ha goda grunder för att vara skräckslagen för att återvända är en del av den rättsliga definitionen av vad en flykting är. Hur asylproceduren ska kunna bli mer rättssäker är det område som verkligen skulle behöva utredas. Material om bristerna i trovärdighetsbedömningar, landinformation och lagtolkning finns i överflöd hos exempelvis Asylkommissionen, Amnesty, RFSL, kyrkorna och andra organisationer. FARR står gärna till tjänst att bistå med underlag.
Låt oss ta Afghanistan som ett exempel. Sverige evakuerade under buller och bång ett antal människor när talibanerna tog över makten för ett år sedan. Sedan dess har farhågorna om den nya regimen besannats, med ett våldsamt religiöst förtryck där kvinnor behandlas som ägodelar och flickor inte får gå ut skolan. Men till detta land utvisar Sverige igen – eller rättare sagt, slår fast beslut om utvisning, som just nu inte går att verkställa med tvång. Betydligt fler har fått sådana beslut i år än antalet som evakuerades förra året. Sverige och Danmark sticker ut – de flesta EU-länder har fattat ytterst få utvisningsbeslut i år. Afghanska unga kvinnor som bott i Sverige i sex-sju år får utvisningsbeslut med motivering att de måste kunna anpassa sig till kulturen i hemlandet. (Samtidigt är det straffbart att föra någon till hemlandet för tvångsäktenskap).
Det har länge varit vanligt att människor med utvisningsbeslut till Afghanistan flyr vidare och håller sig undan i andra EU-länder tills de kan söka asyl igen med en rimligare bedömning än i Sverige. Omkring 4000 ”svensk-afghaner”, de flesta med utbildning från Sverige, har tagit sig till Frankrike där många har fått uppehållstillstånd med flyktingstatus. Magdalena Andersson, låt den nya utredaren ta reda på vad det är för fel med bedömningarna i Sverige.
Det finns relevant underlag i Delmirapporten om dem som faktiskt skickats till Afghanistan och Irak – och varför så många flydde från Afghanistan igen.
En grupp asylsökande som oftare brukar få asyl är de som flyr undan förföljelse i Turkiet, förutom misstänkta terrorister även fredligt politiskt aktiva kurder, liksom journalister, lärare och andra som är misstänkta för att vara oppositionella… Anledningen till att de ofta får stanna är risken för tortyr och annan omänsklig behandling i turkiska fängelser. Europadomstolen har flera gånger fördömt sådana utvisningar till Turkiet för att de bryter mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det är en förfärlig tanke att Sverige skulle sätta asylrätten åt sidan av politiska skäl och fylla nya utvisningsläger med människor som begärts utlämnade av Turkiet.
Börja med att ta reda på varför utvisningarna inte går att verkställa. Sedan kan vi diskutera om det är utvisningsboenden som är lösningen.
Terje Holmgren, Ordförande FARR
Sanna Vestin, Vice Ordförande FARR